Piazza Cavana är mitt Triestes hjärttrakt, särskilt de små gränderna som leder in mot torget tycker jag mycket om. Här var en gång de judiska kvarteren och under en annan tid fanns bordellerna i denna stadsdel eller var det kanske delvis samtidigt? Och sjömännen tog vägarna in hit från hamnen. Idag ser det ganska ”sanerat” ut, men ännu gror ett slags otuktat liv från förr kvar i vissa valv och prång.
I en av de smalaste gränderna finns en liten vinstuga, som kallar sig osmiza, fastän den väl bara är en blek stadskopia av de riktiga sådana uppe på Karst/Kras/Carso, där bonden säljer sitt eget vin. Enligt en gammal regel från Österrike-Ungerns tid fick denna försäljning bara ske under åtta dagar. ”Osem” betyder ”åtta” på slovenska och ”osmica”, som det stavas på slovenska, är avlett från just ordet ”osem”. Men nu ska vi inte förlora oss i detta.
En av mina triestinska dagar gick jag in i osmizan och drack ett glas rött och åt en brödbit med mortadella. Det är lite mörkt därinne och lokalen har stundtals en viss alkisatmosfär. Jag kom – jag vet inte hur – i en ordväxling med en rödhårig påstruken man. Sedan ville han betala för mig, men jag tackade nej för det kändes konstigt att bli bjuden av någon som nyss försökt täppa till munnen på mig. Bakom disken stod en gammal, mager, men mycket rakryggad man med starkt blickande, svarta ögon. Han fick mig att tänka på en forna tiders eremit eller en ortodox präst. Han tog emot mina två euro och kastade en fundersam blick på mig.
Sedan förflöt dagen tillsammans med mina triestinska vänner, men när kvällen började luta mot natt, bestämde jag mig för att avrunda den i osmizan i gränden. När jag kom satt det några vid ett av borden ute i gränden och verkade dricka ganska hårt. Jag gick in och där stod Elvio kvar bakom disken, ja, det var nu jag fick veta hans namn. Och så bad han mig om ursäkt för den gapige mannen tidigare på dagen, samtidigt som han också ursäktade honom: ”Non era lui, era il vino che parlava.” Det var vinets fel. På min sida av disken stod en man som strax lät mig veta att han var från Parenzo. Ja, det är det gamla italienska namnet för dagens Poreč i det istriska Kroatien. Han berättade om sitt liv, om hur underbart vackert Parenzo var och är, om flykten och till sist sa han att han inte alls hatade kroaterna, ja, han talade till och med lite kroatiska med mig. Vi drack några glas och funderade tillsammans över den här märkliga kosmopolitiska kuststräckan. Jag beställde en macka och Elvio skar skiva efter skiva av mortadellan och la dem på hög på brödet. Han letade efter ”il pistacchio” som han ville ge mig och till sist hade jag en halv pistaschnöt överst på smörgåsen. Elvio sa att han sett alla världens hamnstäder från havet. ”Ja, jag var kock på många stora fartyg på Indiska Oceanen, på Stilla havet…” Och så berättade han att han ursprungligen kom från Isola, det är Izola i dagens Slovenien. Mannen från Parenzo drog då en vits om hur korkade människorna i Isola är. Elvio log lugnt till svar. Han duade mig. ”Sono vecchio, me lo posso permettere, non c’è niente di male…” Nej, hur skulle det kunna vara något dåligt med det? Utanför den öppna dörren föll ett stilla vårregn och ännu mer än tidigare på dagen fick Elvio mig att tänka på en ortodox präst (jag vet inte hur ortodoxa präster ser ut) och det höga smala mörka rummet med de skrovliga stenväggarna påminde mig om ett kyrkorum eller en munkcell. En stor rufsig man kom in och smällde några mynt på disken och ropade något för mig obegripligt på triestinsk dialekt, men det störde inte min andakt. Till sist tänkte jag att det kunde vara dags att gå ”hem” och sova, så jag drog upp en sedel för att betala, men Elvio sa nej, ”det är jag som bjuder ikväll”. Jag gjorde ett vagt försök att tacka nej, men då tittade han strängt på mig och sa att han menade allvar. Så jag tackade och tänkte att, ja, av honom kunde jag visst tänka mig att bli bjuden. Vi tog farväl med ett handslag och jag lämnade det heliga rummet och gick ut i gränden mot Piazza Cavana.
