Kategori: Berättelser ur livet

Igår eftermiddag tillbringade Londi och jag vid Bundek tillsammans med vår väninna Daniela, ja, det var hon som körde oss dit. Bundek är en sjö eller snarare en korvsjö som knipsats av från en av Savas krökar på den tiden då Sava hade ett friare lopp. Sedan har människan gripit in och gjort en del av vattensamlingen till badsjö med ”sandstränder” av grus eller grovsand. Så här när våren just stormat in och en bra bit före badsäsongen ser miljön lite brutal ut, i alla fall i själva strandområdet. Men i parken runt omkring blommar och prunkar både träd och rabatter och vårens dofter fyller luften.

Vi tre damer slog en lång lov genom parken och runt halva sjön tills vi hittade ett av de få öppna kaféerna. Därför var det naturligtvis fullt med folk där, men vi hade tur och hittade nästan genast en plats på ”terrassen”, ett träbord med bänkar och tak. Där ”kröp” vi in och fick strax sällskap av fler damer och hundar.

Londi la sig på skuggsidan. Den årstiden börjar nu.

Luften var full av röster och solen strålade i kapp med sig själv. Daniela och jag kände oss lätta och obekymrade där vi drack vårt te och vårt kaffe. Och Londi fick vatten och vila och ett och annat småhundsbesök. Små bruna rådjursaktiga hundar som gjort sig fria.

Vi satt där ganska länge, så det hann bli en del byten av bordssällskap. Den sista halvtimmen satt två damer och en herre i kanske sjuttioårsåldern vid vår ena sida. De var praktiskt och oglamoröst klädda och hade lugna ansikten och jag tyckte de såg ut som arkeologer eller upptäcktsresande. De talade lågmält men oerhört tydligt och vid en punkt i deras samtal tittade Daniela och jag på varandra och jag sa: ”Sai, Daniela, capisco tutto – sve!” Och hon svarade nästan innan jag avslutat meningen: ”Anch’io! Stavo giusto per dirtelo! Sve!” (”sve” är ”allt” på kroatiska) Vi skrattade lite åt oss själva och låtsades prata vidare samtidigt som vi ”obemärkt” försökte höra mer av deras underbart tydliga språk.

Och så har vi fått ännu en vår, Londi och jag.

Ja, så här såg hon ut, när hon låg i gräset vid en av bänkarna här i ”parken” för så där en vecka sedan. Nu är gräset kanske lite grönare och tjockare och en del andra blommor har tittat upp. Men Londi ser likadan ut. Och solen skiner på oss och vi rör lite tanklöst vid vår existens. Vi vilar i nuet och lutar oss på olika sätt – på hundvis och människovis – tillbaka mot det som varit. Framtiden är inget annat än nästa nu. Vi jagar inte efter vind.

Vi står här under det blommande trädet.

Blomkalkarna är vidöppna och sträcker sig längtande mot solen. Och solen ger tillbaka i ljus. Plötsligt får anblicken av detta blomstervimmel ljud för mig. Jag hör blommorna som en larmande fågelflock som samlas i sitt träd för natten.

Igår när eftermiddagen började klä om till kvällsljus lämnade Sonja och jag de mer stadsmässiga delarna av Zagreb och färdades uppåt uppåt genom byarna längs berget Medvednicas olika armar. Vi letade efter ett kafé, där man kunde sitta ute åt solsidan och njuta av de sista strålarna. Men tiden sprang ifrån oss och solen sänkte sig redan bakom bergen, när vi nådde det som under tiden blivit vårt mål: Šestinski Lagvić, en restaurang i Šestine. Ja, ni känner till Šestine eller i alla fall vingårdarna och fälten omkring byn. Namnet ”Šestine” betyder helt opoetiskt sjättedel (och har visst med en motsvarighet till den svenska tiondet att göra – prästen fick tydligen mer här), men jag tycker ändå att det låter som namnet på en flicka i röd kjol med en mångfärgad bård i kanten.

Vi satte oss i ett behagligt prång med träpaneler och beställde först kaffe, eftersom vi envisades med tycka att det fortfarande var eftermiddag (det var det inte). Under tiden mörknade det och snart såg det ut så här utanför fönstren.

Eftersom vi inte hade setts på länge, kanske inte på flera månader, hade vi mycket att återerövra, så vi berättade om våra liv och genomkorsade vedermödor, mönstrade varandra lite försiktigt men såg egentligen inget obekant eller farligt i varandras ansikten. Vi talade om nya planer och drömmar, om minnen och om resor vi gjort sedan sist. Efter ett tag blev vi lite hungriga, så vi beställde in štrukli och öl av märket Tomislav, ett mörkt matigt öl. Vi kom in på politik och pratade om att zagrebborna först härom dagen anordnat en demonstration till stöd för Ukraina. Och så tänkte vi på krimtatarerna och om deras ödesdigra val mellan Stalin och Hitler en gång i tiden och om det fasansfulla i att små nationer gång på gång pressas in i sådana här omöjliga val mellan ont och ont och hur ofta de straffas för att ha valt ”fel”. Prag -68 kom också upp och jag spelade en sång av Karel Kryl, Bratříčku, zavírej vrátka (Bror lille, stäng grinden), som jag har i min telefon. Och vi tittade på bilderna av våldet. Och vi tänkte på Ukraina igen och vart den här våren kommer att föra människorna där…

Denna oändligt vackra vår:

Vid Piazza Cavana finns det en charkuteributik, där hundar ofta syns stryka omkring bland hyllorna med korvar och skinkbitar eller kasta långa blickar genom diskarnas glasväggar. Och strax intill finns ett bageri som brukar ha hundar bland sina kunder eller i alla fall besökare. Så varför skulle inte denna katt kunna slinka in här för att prova skor eller mjuka tofflor och sedan slå till på det ena eller andra? Kattshopping.

Fast nu vet jag att denna smidigt rödrockade varelse äger butiken eller, bättre upp, hon äger butikens ägare.