Må valet få äga rum den 25 maj.
Må övervåldet lämna landet.
Må människorna få leva i fred och tillförsikt.
Må landet få bestå.
Ukraina.
Låt oss här på kartan betrakta landets sträckning och med blicken följa flodernas lopp och kusternas linjer. Låt oss se var bergen och slätterna har sina platser. Låt oss läsa städernas namn ett för ett.
Syrenen är ju ett slags symbol för den svenska försommaren, gärna tillsammans med äppelblom vid en röd stugas vita knut. Den är en symbol för den där vackra, sköra tiden som alla älskar och som försvinner så snabbt.
Här i Sigečica blommar syrenen nu och ingen verkar särskilt rörd över dess blomning; det är för många andra buskar och träd som blommar ymnigare och starkare. Kanske är det bara jag som ser den.
Vi sitter på bänken i parken, Stanko och jag, och Londi ligger vid våra fötter. Stanko räcker mig en tusensköna och lär mig ordet ”latica”, blomblad. Jag ser att lindarna redan vecklat ut sina löv. När hände det? I förrgår? Förra helgen? Linden är ju de här trakternas hjärtträd och detta inte för lövformens skull utan för något annat och djupare. Ännu är det långt till lipanj, lindens blomstermånad, och det ger en speciell glädje att veta det. Ännu travar vi på bland trava i travanj och världen är så grön så grön.
Jag tror bestämt att solen lyser på ett särskilt sätt på Londi, på den londa hunden, som tassar fram längs stigen i gräset. Är det kanske en vertikal gloria man ser här på bilden?
°-°
PS Det blir några dagars stillestånd här, men snart är jag tillbaka. Vidimo se!
Igår var det söndag, en sann solens dag. Jag har två sätt att högtidlighålla mina söndagar, det ena är med ett besök på Hrelić, det andra är att dricka kaffe med Stanko i baren i bottenvåningen här. Någon gång går det att göra både och, fast det är egentligen för mycket.
bänken utan Stanko
När jag tittade ut tidigt igår förmiddags fick jag syn på Stanko på bänken i ”parken” här nedanför. Jag öppnade fönstret, han vinkade och jag gjorde en handrörelse som betydde ”Londi och jag kommer strax ned och gör dig sällskap” (på svenska kan man ju bara dua). Och vi tog hissen ner, Londi och jag, och så var vi hos Stanko. Han berättade att hans dotterdotter Karla just blivit tvåa i en stor musikalisk tävling i Montenegro. Det ville han fira, så vi styrde stegen mot baren. Solen lyste in från den öppna sidan och vi fick ut vårt kaffe. Stanko sa att Karla ska söka in på musikakademin i Graz eller Beč (Wien), när hon gått ut gymnasiet. Vi skålade i vatten för denna fantastiska flicka. Jag sa något med fel betoning och Stanko rättade mig, men vänligt förstås. Här i Zagreb gör alla det här felet. Što je, tu je. (Det är som det är, inget att göra åt.) I Hercegovina däremot och förresten också i Montenegro, som ju inte alls är Kroatien, betonar alla rätt. Jag sa att jag kanske borde flytta till Hercegovina, fast väl betoning är mitt minsta problem, men ”nažalost nemam posao u Hercegovini”. Stanko blev inte förvånad över upplysningen om att jag inte har något arbete i Hercegovina.
Jag hade min riječnik med mig, så jag kunde slå upp allt jag fastnade i och dessutom hade jag penna och en papperslapp. Stanko skrattade och slog ut med handen, men jag svarade lite viktigt ”ako ne pišem, ne mogu zapamtiti” – om jag inte skriver kommer jag inte ihåg. Och så slog jag övermodigt en volt: ”ako ne pišem, sve zaboravim” och fick beröm för det. En stund rotade vi lite i min kroatiska och vi konstruerade en liten ”modell” för den. Så här: ”Sve što kažem je krivo. Moj susjed kaže da to nije istina.” (Allt jag säger är fel. Min granne säger att det inte är sant.) Men efter ett tag släppte vi metaplanet och Stanko började berätta. Nu handlade det om den tiden när han var soldat i Priština i mitten av 1960-talet. Han sa – för han kan inte låta bli att göra sådana randanmärkningar – att Priština är ett illyriskt ord som betyder något med ”vild”. Han höjde en imaginär kroksabel och skar vasst genom luften med den några gånger. Sedan tätnade berättelsen, tempot höjdes och plötsligt var min tyska livlina försvunnen. Jag såg att någon skakade galler, Stanko antagligen, men jag förstod inte varför, kanske något han hade sagt. Han fick lite mat inräckt mellan spjälorna och tuggade snabbt i sig den. Ordet ”opasnost” (fara), dök upp och sedan tappade jag tråden helt, men jag avbröt honom inte utan lyssnade noga också på det jag inte förstod. Han talar ju väldigt vackert och betonar allting rätt och jag måste inte förstå allt, men jag kan formulera den högtflygande frasen: ”Nadam se da ću jednog dana sve razumjeti.”
Värmen stiger, så nu letar vi oss över till skuggsidan redan under morgonrundan, annars blir Londi för flåsig. Snart ramlar vi in i travanj, gräsets månad. Vårgrönskan gör allting vackert, till och med den trista ogräsremsan mellan de parkerade bilarna och det flagnande gulmålade järnstaketet vid Kornatska ser härlig ut:
Jag tänker på att detta är fjärde våren här och att det är här jag har min verkligaste verklighet. Nej, jag vill inte säga att jag känner Zagreb utan och innan, men mitt eller vårt hörn av Sigečica det vet jag mycket om. Jag vet att stubben här i hörnet av "parken" varit en lind. Jag vet vilka det är som har soptunnorna som sin viktigaste försörjning eller i alla fall som viktig biinkomst. Nu vill man sanera detta och mana till sopsortering. Jag undrar hur det kommer att gå för kvinnan med hunden och den tjugoåriga dottern eller för pensionärerna som med de torftigaste medel klär sig så propert de kan, innan de går ut ”jakt”, eller det unga zigenska paret. Och jag vet vem Lucija sörjer, varför hennes annars så strålande ansikte inte är det i dessa dagar. Och Stanko och jag känner varandra nu så väl att ingen av oss tycker det är något konstigt att han visar sin nya benprotes och med ett leende knackar på den och säger att balansen har blivit bättre. Till och med de ”vilda” katterna i kvarteret vet jag mycket om och ser skillnad på dem, även om nästan alla är svarta. En av dem är nu dräktig och ser ut som en liten svart boll. Någon säger att alla borde kastreras eller steriliseras. Jag vet att jag också borde tycka det, för nya ungar gör livet ännu svårare för dem (fastän de har sina ”gudmödrar”). En del av mig tycker detta med stor uppriktighet, men den andra delen lyssnar inte på sådan klokhet. Inte så här i vårsolen, när travanj snart träder in.
Sent igår eftermiddag, klockan var kanske sex, när jag kom till spårvagnshållplatsen Sveučilišna aleja – jag var på hemväg – vände jag blicken västerut och lät den fara längs Vukovarska. Gatan badade i solnedgångens röda ljus – Vukovarska såg för mig ut som ”vägen till Samarkand” eller något annat lika mytiskt. Jag ville stanna och bara försjunka i denna magiska prakt, men treans spårvagn dunkade in i nästan samma ögonblick och jag tänkte på Londi som kanske väntade, så jag sprang fram och tog två kliv upp. Det var fullt med folk så jag lyckades inte tränga mig fram till det bakre fönstret, där jag hade kunnat få en sista glimt av den guldröda vägen. Dessutom hade jag en burek i handen, vilket inte gjorde det lättare att klämma mig in i ett hörn där människorna redan stod tätt.
Under hela resan – ja, det är sju hållplatser och kanske tolv-femton minuter – tänkte jag intensivt på gatans gyllenröda glans och på den nyfödda sommarluften. Det var ju varmt ute ännu så här på kvällen! Den underbart starka Balkansommaren är på väg, for det lustfyllt igenom mig. Och när jag steg på Radnička kastade jag en lång blick västerut och jag såg detta och tänkte att här…
