Kategori: Berättelser ur livet

Nu är den tiden då allt rusar förbi sig självt. Majbackarna. Det går plötsligt inte att skilja på uppför och nerför. Maj är alltid för kort för allt som ska in. Erich Kästner hittade inte för inte på den där boktiteln Den 35 maj. Himlen skojar aprilaktigt men lite hetare. Luften är elektrisk och man vet inte från en kvart till en annan om man ska sitta och svettas i solen eller om man ska behöva kasta sig huvustupa in i något portvalv för att inte bli nersköljd i rännstenen. Och vi är fulla av planer och upptåg. Igår eftermiddag träffades vi internationella (Italien, Kina, Portugal, Turkiet, Sverige) lektorer på Argentina Caffè för att prata och dricka kaffe och annat. Och genom någons idé samlades delvis samma gäng igen på kvällen (minus Turkiet och plus Slovakien och Kroatien) på Bardot, en fransk restaurang vid Britanski Trg.

Britanski Trg strax innan jag slank in på Bardot

Ja, man skulle också kunna säga att Bardot ligger gömd i en av Ilicas hundra bakfickor. På Bardot var det bossa nova-kväll och så småningom fullt med folk. Vi drack vin och åt franska och nordafrikanska rätter. Luften gungade. Jag bestämde mig för att vara med i Babylon Café på Kino Grič nästa gång. Och tala svenska eller kanske ännu hellre kroatiska. Ja, och snart är det internationell poesifestival. Och alla filmfestivaler och allt det där som plötsligt kommer att växa fram som tjocka djungelplantor runt varje hörn.

Men denna förmiddag har det på ett ironskt sätt spöregnat och när jag nu slår upp fönstret är det inte alls varmt. Kanske är inget av det jag nyss sa sant? Det jagande tempot har hamnat under en stor våt trasa.

I ena hörnet av ”parken” här under vårt fönster finns en liten kinesisk restaurang. Den är mycket anspråkslös, men bjuder på rena fina rätter till rätt pris och sitter man ute så blommar rosorna omkring en, i alla fall vid den här tiden på året. Tidvis verkar den knappast ha några gäster (utom sådan som kommer och hämtar mat), men vissa sommarkvällar är hela uteplatsen full och man hör sorlet långt in i natten. Ja, och så finns det de där slovakiska – och ibland även tjeckiska – bussarna som kommer med kinesiska gäster i massor på en gång och för några timmar gör ena hörnet av parken kinesiskt.

Igår kväll satt jag där med Daniela och Londi och åt och drack och pratade under parasollerna och firade en stillsam första maj.

småhundar i väntan på matte och hämtmat

Vi satt där tills himlen sprack och blixtarna dränkte in vårt mikrokosmos i ett brutalt ljus. Vi räknade till ”ett” mellan blixt och åska.

Nattliga regn tvättar grönskan gröngrön och på morgonen är allting friskt och nytt. Det blåser en mild, lätt böljande vind och Londi och jag går genom gräset

någon ropar ”ajde” bland husen och jag känner med vinden och med rösterna hur åren vi levt här väller in över mig. Men så far ett styng av oro in mitt i ron, men strax är oron någon annanstans – i vinden kanske – och jag tänker ”bude, bude” (det blir, det blir) och passar in mig på min plats i världen, i den trygga otryggheten, igen.

”Sembra di essere in Africa!” Ja, inget ont om Afrika, men helgens planer knycklades ihop till en liten obegriplig boll och det var jag som bjöd in till Afrika. Min vän Alessandra från Trieste har varit på väg till Zagreb mer än gång, men hon kommer bara inte hit. Ödet vägrar släppa fram henne. Igår vid fem-tiden på eftermiddagen steg hon på Zagreb-bussen i Trieste (den gamla jugo-bussen, ni vet) och den stretade tappert upp till den slovenska gränsen (ett tuppfjät från Trieste) men sedan började svårigheterna, motorn kokade och färden framåt blev segare och segare. Efter några långa och svåra timmar var den i Vrhnika (fortfarande inte mer än några mil från Trieste) och där blev det stopp. Och ingen visste något. Ale och jag skickade meddelanden till varandra: ”Sembra di essere in Africa!” ”Ma, dove sei? Cosa dicono?” ”Ma, niente! Ancora a Vrhnika!” ”Ti aspetto”. Ord, ord, ord. Men inget hände. Timmarna gick. Bussen stod där den stod. Ingen sa något mer än möjligen ”later” och "možda" (kanske). Och så kom – långt om länge, men som ett spjut – punkten då det räckte för Ale och hon vände tentaklerna hemåt och bad att få bli hämtad ur denna klibbigt kaotiska värld bortom ordningens horisonter. Men hon hann skicka mig ett vimsigt sms som inte var till mig: ”Sono dietro il bus azzurro al Petrol.” Ja, så var det med det. Och Ale som hade så stora planer här. Hon hade tänkt sjunga på gatorna i Zagreb och hon hade med sig en stor förstärkare tung som bly. En annan gång, sa vi. Det blir, det blir. Bude, bude. Vi ger oss inte. Möjligen kommer jag till Trieste en gång emellan – det är visst lättare västerut – men sedan ska vi ses här på Balkanmark. In Africa.

Och jag är alltid i Afrika, eftersom jag inte har något körkort, ingen bil. Detta att inte kunna bestämma själv är att vara i Afrika, samtidigt som det ju går så bra att leva utan den där makten. Också detta är Afrika.

Framför katedralen står de tre påskäggen uppställda i gräset som de brukar (fast en gång tror jag de var fyra) – en skön blandning av glad kitsch, jugoslavisk (förlåt, kroatisk) naivism och blomsterfröjd. Missa inte paraplyet från Šestine på det ena äggets topp!

Sretan Uskrs!