Sent igår eftermiddag mörknade världen, nej, jag talar inte om världshändelserna nu utan om min begränsade värld. Något brast och Londi verkade också ur takt med solen och grönskan. Natten blev slitsam – gång på gång vaknade jag av Londis flåsande, ibland av mig inbillat, ibland verkligt. Jag gick igenom en olycka som jag var mycket nära att falla offer för helt nyligen. Dörren till bilen jag skulle stiga in i slets sloss och jag föll obestämt djupt. Tankar om att jag kanske dött i den olyckan for gång på gång genom huvudet. ”Kanske vet jag det inte ännu”, tänkte jag. ”När får jag veta det? Nu?”
Morgonen kom ljus, hög och helig med den blåaste himmel och den där stora temperaturskillnaden mellan sol och skugga som ofta finns så här i början av maj. Vi gick långsamt, Londi och jag, och letade oss tillbaka till livet. Jag köpte jordgubbar (domaće jagode) hos Marijan
och sedan åt jag en härlig frukost med jordgubbar, honung (med od bagrema) och kiselo vrhnje (sur grädde). Londi åt sitt, hon får inte äta för extravagant numera, men hon var nöjd med mängden.