Nu är den tiden då allt rusar förbi sig självt. Majbackarna. Det går plötsligt inte att skilja på uppför och nerför. Maj är alltid för kort för allt som ska in. Erich Kästner hittade inte för inte på den där boktiteln Den 35 maj. Himlen skojar aprilaktigt men lite hetare. Luften är elektrisk och man vet inte från en kvart till en annan om man ska sitta och svettas i solen eller om man ska behöva kasta sig huvustupa in i något portvalv för att inte bli nersköljd i rännstenen. Och vi är fulla av planer och upptåg. Igår eftermiddag träffades vi internationella (Italien, Kina, Portugal, Turkiet, Sverige) lektorer på Argentina Caffè för att prata och dricka kaffe och annat. Och genom någons idé samlades delvis samma gäng igen på kvällen (minus Turkiet och plus Slovakien och Kroatien) på Bardot, en fransk restaurang vid Britanski Trg.
Britanski Trg strax innan jag slank in på Bardot
Ja, man skulle också kunna säga att Bardot ligger gömd i en av Ilicas hundra bakfickor. På Bardot var det bossa nova-kväll och så småningom fullt med folk. Vi drack vin och åt franska och nordafrikanska rätter. Luften gungade. Jag bestämde mig för att vara med i Babylon Café på Kino Grič nästa gång. Och tala svenska eller kanske ännu hellre kroatiska. Ja, och snart är det internationell poesifestival. Och alla filmfestivaler och allt det där som plötsligt kommer att växa fram som tjocka djungelplantor runt varje hörn.
Men denna förmiddag har det på ett ironskt sätt spöregnat och när jag nu slår upp fönstret är det inte alls varmt. Kanske är inget av det jag nyss sa sant? Det jagande tempot har hamnat under en stor våt trasa.
Ett svar på ”Den trettiofemte maj igen”