Ukraina – språkfrågan

Det dyker fortfarande upp uttalanden om att ryska språket skulle vara diskriminerat eller behöva försvaras i Ukraina och ibland tycker någon att detta – som alltså inte är sant – är en av orsakerna till Ukrainas förfärliga belägenhet idag.

Först något om språklagen från 2012, som kom under Janukovitj och i motsats till vad som gällt under perioden dessförinnan befriade denna lag tjänstemän i väsentligen ryskspråkiga områden från kravet att lära sig ukrainska, vilket gjorde att det i praktiken blev myndigheten och inte medborgaren som fick rätten att välja språk vid möten dem emellan. Till saken hör också att denna lag genomdrevs på ett rättsvidrigt sätt. Den 23 februari i år röstade det ukrainska parlamentet för ett upphävande av lagen. Efter detta gick den putinska propandan upp i högvarv och fick det inträffade att se ut som ett åsidosättande eller förtryck av ryskan i Ukraina, en del talade till och med om ett förbud. Följden blev att lagen inte undertecknades av tillförordnad president. Detta av försiktighet eller rädsla för ytterligare propagandaoffensiver.

När det gäller massmedia i Ukraina förhåller det sig så att ryskans ställning mångdubbelt starkare än ukrainskans. Till och med i Lviv, i västra Ukraina, kan det vara svårt att få tag i tidningar eller tidskrifter på ukrainska, medan det finns en uppsjö av publikationer på ryska. Detsamma gäller TV-kanaler.

Här följer en text som är ett utdrag ur en intervju som Rubén Ruiz Ramas, forskare vid UNED i Madrid, har gjort med Mykola Ryabtjuk, en av Ukrainas mest betydande och inflytelserika intellektuella, där Ryabtjuk uttalar sig om språkfrågan i Ukraina:

De båda språken ukrainska och ryska är ömsesidigt begripliga i Ukraina och så gott som alla medborgare behärskar i någon mån båda. Språkstriderna är snarast av symbolisk art, då ju ryskan i årtionden åtnjöt privilegier i både de ryska och sovjetiska imperierna, medan ukrainskan antingen var förbjuden eller marginaliserad och föraktad. Ukrainsktalande hånades och förödmjukades som obildade lantliga tölpar eller också, om de hörde till den bildade klassen, blev de beskyllda för att var ”borgerliga nationalister”. Denna kvasi-rasistiska, översittaraktiga attityd införlivades i ett ansenligt antal rysktalandes tänkande, särskilt i sydöst, och dessa försvarar alltså i själva verket inte nu sin rätt att använda ryska (den har aldrig nekats dem) utan sin gamla sovjetiska rättighet att inte lära sig och inte använda ukrainska under några omständigheter. 2012 års kontroversiella språklag handlade inte om användandet av ryska i offentliga sammanhang, eftersom ett sådant garanteras i den ukrainska konstitutionen (1996). Som förslag väckte den skarp kritik bland experter, inklusive Venedigkommissionen, men den godkändes ändå i parlamentet, via en rad felaktigheter i processordningen. Detta framkallade en häftig kontrovers, eftersom denna lag inte bara gav rätt till ett användade av ryskan i statliga organ vid sidan av ukrainskan (som tidigare) utan i stället för ukrainskan. Lagen befriade också tjänstemän från varje behov av att kunna eller använda ukrainska – detta var något som uppfattades som förolämpande/diskriminerande av miljoner ukrainsktalande i sydöst och dessutom som ett allmänt hot mot ukrainskan som kanske så småningom kan bli obsolet (detta har redan hänt med belarusiskan i Belarus). Denna lag borde utan tvekan få en översyn, men på ett sätt som inte tillåter rysk propaganda att samvetslöst spekulera i den.

Här är hela intervjun inklusive en i mitt tycke delvis något suspekt inledning.

Min avsikt med det här inlägget är att skapa en plats, där den ukrainska språkfrågan beskrivs på ett så klart och ingående sätt som möjligt, utan att det blir så vidlyftigt att det blir svårt att skapa sig en klar bild. Jag tar alltså gärna emot mer information eller resonemang kring detta här.

Här är en intressant kommentar till frågan som jag fick i ett ”samtal” härom dagen:

Jag tycker man kan dra paralleller till Quebec eftersom man där har en liknande situation, och inför regler som gör att det franska språket är det enda officiella språket i Quebec. Där, precis som i Ukraina, har man ett annat språk som dominerar media och har en väldigt stark ställning så att man behöver införa specialregler för att inte det egna språket skall trängas tillbaka.

Även i Estland som jag väl känner till finns ju en liknande situation där ryssar klagar väldigt över att de behöver kunna estniska nu. Tidigare innehade de en maktposition som gjorde att de kunde kräva att alla talade ryska med dem, men nu måste de lära sig ett annat språk och då blir det genast synd om dem.

Tillägg:

I områden där minst 10 % talar ett annat språk än ukrainska som förstaspråk har man rätt att använda "minoritetsspråket" i officiella sammanhang. Så i praktiken kan man säga att ryskan blev ett andra officiellt språk.

Ytterligare tillägg angående detta att enbart ukrainska är officiellt språk i Ukraina:

Jag har via andra kanaler fått synpunkter på detta att ryska inte är officiellt språk i Ukraina, så jag ska kommentera detta. För det första är detta en intern ukrainsk fråga. (Lika väl som att Grönland har rätt att välja att ha grönländska som enda officiella språk.) För det andra råder det en stor obalans mellan språken vad gäller media. Och detta med media bör inte underskattas i en tid som denna. Annat som är betydelsefullt i nuet är Ukrainas hotade situation.

Någon undrar om ukrainskan är tillräckligt hotad för att motivera att man bara har ukrainskan som officiellt språk. På det vill jag svara att jag, trots den mediala snedfördelningen, inte tror att den är direkt hotad idag, men den har varit det och det kan på nytt bli det. Vi kan jämföra med Belarus – det är ingen långsökt jämförelse – där både ryskan och belarusiskan är officiella språk. Trots att belarusiskan är ett av de officiella språken förtrycks språket och är vid det här laget nästan bortträngt ur offentligheten inklusive skolväsendet. En utveckling i en sådan riktning i Ukraina är under rådande förhållanden inte otänkbar.

2 tankar om “Ukraina – språkfrågan

  1. ”Suspekt inledning” ? Därför att den i någon mån ifrågasätter Ryabtjuk? Jag vill absolut inte dra upp den här diskussionen igen men bara understryka att det långa citatet om språkfrågan som du återger är alltså Ryabtjuks framställning. Det skulle nog behövas en mera objektiv utredning.

    Din interlokutör glömmer att det finns viktiga undantag från språklagen i Quebec och att övergripande kanadensisk lag ger engelskspråkiga lika rättigheter. Vad gäller Estland röjer ju kommentaren (så som du återgivit den) snarast ett generellt ryssförakt ”då blir det genast synd om dem”)som väl också är vad som dominerar medierapporteringen om den aktuella krisen. Det gör det ju svårt att diskutera de faktiska övergrepp som dagligen förekommer.

  2. Ja, jag tycker att det är något nedlåtande att ”bedöma” Ryabtjuk så här som en inledning till intervjun med densamme:

    ”his writings and speeches are both guileful and nimble, the way the poet is himself. Always provocative, Riabchuk is a brilliant polemicist, who either leaves you dazzled or drives you literally round the bend”

    Jag vet inte om jag skulle vilja bli intervjuad av någon, som som en inledning till intervjun talar om att jag är lite si och så.

    Jag har förstått – eller i alla fall läst – att du inte vill tala mer om detta. Fast jag undrar förstås vad du vänder dig emot rent konkret i Ryabtjuks text. ”Mer objektivt” är i sammanhanget en svepande formulering.

    Vad gäller min estniske samtalspartner, så talar han naturligtvis utifrån en estnisk erfarenhet av det ryska trycket på Estland.

Kommentarer avstängda.