”Jag hoppas att jag en dag ska förstå allt”

Igår var det söndag, en sann solens dag. Jag har två sätt att högtidlighålla mina söndagar, det ena är med ett besök på Hrelić, det andra är att dricka kaffe med Stanko i baren i bottenvåningen här. Någon gång går det att göra både och, fast det är egentligen för mycket.


bänken utan Stanko

När jag tittade ut tidigt igår förmiddags fick jag syn på Stanko på bänken i ”parken” här nedanför. Jag öppnade fönstret, han vinkade och jag gjorde en handrörelse som betydde ”Londi och jag kommer strax ned och gör dig sällskap” (på svenska kan man ju bara dua). Och vi tog hissen ner, Londi och jag, och så var vi hos Stanko. Han berättade att hans dotterdotter Karla just blivit tvåa i en stor musikalisk tävling i Montenegro. Det ville han fira, så vi styrde stegen mot baren. Solen lyste in från den öppna sidan och vi fick ut vårt kaffe. Stanko sa att Karla ska söka in på musikakademin i Graz eller Beč (Wien), när hon gått ut gymnasiet. Vi skålade i vatten för denna fantastiska flicka. Jag sa något med fel betoning och Stanko rättade mig, men vänligt förstås. Här i Zagreb gör alla det här felet. Što je, tu je. (Det är som det är, inget att göra åt.) I Hercegovina däremot och förresten också i Montenegro, som ju inte alls är Kroatien, betonar alla rätt. Jag sa att jag kanske borde flytta till Hercegovina, fast väl betoning är mitt minsta problem, men ”nažalost nemam posao u Hercegovini”. Stanko blev inte förvånad över upplysningen om att jag inte har något arbete i Hercegovina.

Jag hade min riječnik med mig, så jag kunde slå upp allt jag fastnade i och dessutom hade jag penna och en papperslapp. Stanko skrattade och slog ut med handen, men jag svarade lite viktigt ”ako ne pišem, ne mogu zapamtiti” – om jag inte skriver kommer jag inte ihåg. Och så slog jag övermodigt en volt: ”ako ne pišem, sve zaboravim” och fick beröm för det. En stund rotade vi lite i min kroatiska och vi konstruerade en liten ”modell” för den. Så här: ”Sve što kažem je krivo. Moj susjed kaže da to nije istina.” (Allt jag säger är fel. Min granne säger att det inte är sant.) Men efter ett tag släppte vi metaplanet och Stanko började berätta. Nu handlade det om den tiden när han var soldat i Priština i mitten av 1960-talet. Han sa – för han kan inte låta bli att göra sådana randanmärkningar – att Priština är ett illyriskt ord som betyder något med ”vild”. Han höjde en imaginär kroksabel och skar vasst genom luften med den några gånger. Sedan tätnade berättelsen, tempot höjdes och plötsligt var min tyska livlina försvunnen. Jag såg att någon skakade galler, Stanko antagligen, men jag förstod inte varför, kanske något han hade sagt. Han fick lite mat inräckt mellan spjälorna och tuggade snabbt i sig den. Ordet ”opasnost” (fara), dök upp och sedan tappade jag tråden helt, men jag avbröt honom inte utan lyssnade noga också på det jag inte förstod. Han talar ju väldigt vackert och betonar allting rätt och jag måste inte förstå allt, men jag kan formulera den högtflygande frasen: ”Nadam se da ću jednog dana sve razumjeti.”

6 tankar om “”Jag hoppas att jag en dag ska förstå allt”

  1. ”Jag hoppas att jag en dag skall förstå allt.” Vilket fint motto. Du klarar det säkert vad gäller språket men annars har man ju fått inse att det är en fåfäng önskan. I själva verket förstår man mindre och mindre.

    ”Förut visste jag precis.”

  2. ”Nadam se da ću jednog dana sve razumjeti,” är nog lite högtflygande i vilken mening man än använder den, fast när jag mödosamt knåpar ihop den och säger den till Stanko, så betyder den väl mest: ”Jag hoppas du någon gång ska få en åhörare i mig som inte tappar tråden direkt.”

  3. Jo Bodil, jag förstod nog hur du menade men din formulering var så pregnant och träffade -kanske utan din avsikt- en rå nerv. Strävan efter att förstå följer väl oss (1) genom livet men det enda vi lär oss är att allt blir allt svårare att förstå. Om jag säger så.

    ”Förut visste jag precis” är en fras från 60-talet (tror jag) som jag tycker är fantastiskt bra. Jag har länge försökt identifiera den utan att lyckas: kanske är det en sång, en bok eller en pjäs från någon ”fri” teater. Men visst: förut visste man allt mycket bättre.

    (1) Jag vet att du inte tycker om att man skriver ”vi”och ”oss” men nu gör jag det i alla fall. Den som är av annan uppfattning får väl protestera.

  4. Bengt, kan den vara från en TV-film från 1974 av Carin Mannheimer, »Förr visste jag precis«?

  5. Bengt, jag förstår att jag måste ha sagt det där med ”vi” och ”oss” någon gång, men nu känner jag mig nästan som om jag inte skulle vilja kännas vid det. Eller i alla fall bara delvis. Om man säger så.

    Agneta, det låter som om du träffar mitt i prick.

Kommentera