Sent igår eftermiddag, klockan var kanske sex, när jag kom till spårvagnshållplatsen Sveučilišna aleja – jag var på hemväg – vände jag blicken västerut och lät den fara längs Vukovarska. Gatan badade i solnedgångens röda ljus – Vukovarska såg för mig ut som ”vägen till Samarkand” eller något annat lika mytiskt. Jag ville stanna och bara försjunka i denna magiska prakt, men treans spårvagn dunkade in i nästan samma ögonblick och jag tänkte på Londi som kanske väntade, så jag sprang fram och tog två kliv upp. Det var fullt med folk så jag lyckades inte tränga mig fram till det bakre fönstret, där jag hade kunnat få en sista glimt av den guldröda vägen. Dessutom hade jag en burek i handen, vilket inte gjorde det lättare att klämma mig in i ett hörn där människorna redan stod tätt.
Under hela resan – ja, det är sju hållplatser och kanske tolv-femton minuter – tänkte jag intensivt på gatans gyllenröda glans och på den nyfödda sommarluften. Det var ju varmt ute ännu så här på kvällen! Den underbart starka Balkansommaren är på väg, for det lustfyllt igenom mig. Och när jag steg på Radnička kastade jag en lång blick västerut och jag såg detta och tänkte att här…
