Igår när eftermiddagen började klä om till kvällsljus lämnade Sonja och jag de mer stadsmässiga delarna av Zagreb och färdades uppåt uppåt genom byarna längs berget Medvednicas olika armar. Vi letade efter ett kafé, där man kunde sitta ute åt solsidan och njuta av de sista strålarna. Men tiden sprang ifrån oss och solen sänkte sig redan bakom bergen, när vi nådde det som under tiden blivit vårt mål: Šestinski Lagvić, en restaurang i Šestine. Ja, ni känner till Šestine eller i alla fall vingårdarna och fälten omkring byn. Namnet ”Šestine” betyder helt opoetiskt sjättedel (och har visst med en motsvarighet till den svenska tiondet att göra – prästen fick tydligen mer här), men jag tycker ändå att det låter som namnet på en flicka i röd kjol med en mångfärgad bård i kanten.
Vi satte oss i ett behagligt prång med träpaneler och beställde först kaffe, eftersom vi envisades med tycka att det fortfarande var eftermiddag (det var det inte). Under tiden mörknade det och snart såg det ut så här utanför fönstren.
Eftersom vi inte hade setts på länge, kanske inte på flera månader, hade vi mycket att återerövra, så vi berättade om våra liv och genomkorsade vedermödor, mönstrade varandra lite försiktigt men såg egentligen inget obekant eller farligt i varandras ansikten. Vi talade om nya planer och drömmar, om minnen och om resor vi gjort sedan sist. Efter ett tag blev vi lite hungriga, så vi beställde in štrukli och öl av märket Tomislav, ett mörkt matigt öl. Vi kom in på politik och pratade om att zagrebborna först härom dagen anordnat en demonstration till stöd för Ukraina. Och så tänkte vi på krimtatarerna och om deras ödesdigra val mellan Stalin och Hitler en gång i tiden och om det fasansfulla i att små nationer gång på gång pressas in i sådana här omöjliga val mellan ont och ont och hur ofta de straffas för att ha valt ”fel”. Prag -68 kom också upp och jag spelade en sång av Karel Kryl, Bratříčku, zavírej vrátka (Bror lille, stäng grinden), som jag har i min telefon. Och vi tittade på bilderna av våldet. Och vi tänkte på Ukraina igen och vart den här våren kommer att föra människorna där…
Denna oändligt vackra vår:
Ja är detta börjjan till slutet – igen.
Sådant här vet eller förstår man ju aldrig förrän det är för sent.
PS Jag ändrade lite i avsnittet med ”sjättedel” – efter ett samtal med Stanko om saken.