Kategori: Berättelser ur livet

Egentligen hade jag tänkte behålla detta för mig själv för det går kanske inte att berätta på något bra sätt, men nu tränger sig berättelsen ändå på. Detta hände i förrgår, dagen då snön föll och landskapet förändrades i ett slag och katterna i parken åtminstone övergående förlorade sin inre klocka.

Det var morgon och jag satt lätt försenad på spårvagnen på väg till ”fakulteten” med en fullmatad arbetsdag framför mig. Lite halvtrött var jag och jag vevade runt diverse motgångar och trassligheter i mitt huvud (den försenade och beskurna lönen, något skatteproblem, något jag tappat bort). Utanför fönstret blötsnöade det. Luften i spårvagnen var rå och fuktig och människorna påpälsade och inåtvända. Jag bläddrade runt lite planlöst i min mobil och där: ! där låg en bild till mig! Bilden föreställde en ung man, en ungdomsvän. Han stod där inne i bilden och tittade skrattande på mig rakt genom tiden klädd i den där läderjackan jag minns så väl. Och i ett nu var jag någon annanstans i en tätare värld, där allt har mening utan att det är viktigt att det har mening. Det enda viktiga är att vara och i den här världen sker varandet alldeles av sig självt. Jag satt helt stilla buren av det där som ingen kan beskriva och lät mig bara genomströmmas. Spårvagnens rörelser kände jag fortfarande, men jag visste inte att det var en spårvagns rörelser. Tiden och rummet gled in i varandra och gick inte att skilja åt och det fanns inget att vilja skilja. Evigheten varade just en evighet, men så for jag genom väggen tillbaka in i den vanliga världen: ”Zagrepčanka”, ropade en röst i högtalaren. ”Oj, jag har åkt för långt”, tänkte jag full i skratt. Jag reste på mig, hoppade av, sprang genom snömodden över gatan och ställde mig vid den motstående hållplatsen. Spårvagnen kom, jag klev på med lätta steg och två hållplatser senare gled jag av och började med en känsla av äventyr i kroppen att småspringa mot ”fakulteten”. Allt var lätt.

Nej, den skojade inte, vintern, utan den bet sig fast och djupnade. På hemvägen från ”fakulteten” igår gick spårvagnen först väldigt trögt och ryckigt genom snön och när vi så nådde fram till den stora korsningen Vukovarska-Držićeva blev det stopp. Någon hade försökt tränga sig lite för långt fram i sin kö och strax var en jättebuss där och blockerade flera vägbanor och alla bilister ville komma först och spårvagnarna tittade in från fyra håll med sina stora blåa ansikten och vågade inte röra sig och till slut var det så tätt, så tätt mellan alla fordonen, trafikbilden blev till ett slags märkligt pussel. Färdiglagt, allt ihopkakat. Var skulle en passage kunna öppnas? Det tutade från alla håll med stigande ljudnivå och människorna flydde ur spårvagnarna och trängde sig under livsfara emellan bilar och bussar. Jag satt stilla på min plats och tog lite bilder och tänkte att det var ett under att ingen olycka inträffade.

Och så plötsligt gjorde sig några unga män till trafikledare och gick med lugnt raska steg ut i gatan och viftade med ljusa pappskivor på ett förvånansvärt effektivt och samtidigt effektfullt sätt och efter några ögonblick började proppen lossna.

Vintern väller in med slasksidan uppåt. Det är kallt och ändå inte. Blommorna kryper tillbaka till embryon – om de kan. De nya löven på träden stelopereras. Gatan vimlar av snöparaplyer men ingen ler, eller är det jag som inte ser de hemliga smilen?

Londi går längs vägen med en lätt snöcape på ryggen. Snart är de vita kornen vatten. Jag väljer mellan gummistövlar och vinterkängor. Stövlarna passar avgjort bäst till vädret, men jag tar ändå kängorna.

Londi har hämtat sig efter den svåra perioden i oktober-november-december, så livet ser helt annorlunda ut om man vill jämföra med hur det var då. Men livet ser kanske alltid annorlunda ut. Ibland förstår jag inte alls hur mitt liv hänger ihop, om det är samma liv jag lever nu, som det jag levde för en eller två eller tre veckor sedan eller under någon annan epok, som sommaren till exempel. Och hur lik är jag mig själv genom dagarna, kriserna och glädjeögonblicken? Ganska, tycker kanske någon. Jag vet inte. Ibland fäster jag min identitet vid andras ögon. Är jag den som Stanko ser och vinkar till från sin balkong? Eller är jag någon som likt en separathumla studsar och svävar runt i internetsfärerna eller i mitt eget huvud? Eller alltid mest Londis vän och rädslan att förlora henne? Fast Londi hon skaffar sig nya vänner också i dessa kanske yttersta tider:

Sammetsdagar. Luften är mild och mjuk och jag lever liksom utanför tiden eller i alla fall utanför årstiden. Londi tar det som det är. Mina ”projekt och idéer” har stannat upp eller blivit lagda åt sidan. Jag strövar i världen. Ibland sitter jag i timmar på något kafé. Det bästa just nu är det svarta Velvet. Man sjunker ner så behagligt i det sammetsröda havet och det blänker och glittrar i halvmörkret från väggarnas tavelramar eller ljuskronornas slipade glasbitar.

Igår kväll satt jag där med Dani. Vi åt kiflice med skinka och ost och prövade olika drinkar, skrattade och pratade och kände oss sorglösa och lätta, men ändå tunga, för vi satt djupt nersjukna i plyschen, sänkta men osänkbara. På skoj plockade vi ner en bok från hyllan intill och började staka oss igenom några sidor i en barnbok. Det här är något för oss, tyckte vi, och mös lite åt våra begränsningar och tänkte något i stil med: Baš me briga! (Fråga mig inte hur jag vet vad Dani tänkte.)

Tata nema vremena – Pappa har inte tid