Plötsligt känns det tydligt att vi är långt förbi vändpunkten, vi går med långa steg in i den ljusa tiden. Allt är lättare.
man anar här små rester av vinterprydnader, men de ser redan lite underliga ut
Jag vet ingen som är så beroende av ljuset som jag, men å andra sidan vet jag ju mest om just mig av alla människor i världen. Det är ju bara mig jag hela tiden ser från insidan, dag som natt. Ja, vilken upptäckt, säger kanske någon. Ja, vilken upptäckt.
En del av er som kommer hit känner nog till de svarta katterna (ja, en är grå) som lever här i buskarna i parken. Jag tror de är syskon. De lever fria och är ändå försörjda. Två damer kommer och matar dem varje dag med de finaste rätter. En av dem är den lille trebentes ex-beskyddarinna (det är alltså inte hon som har svikit, utan han som tvingats flytta för ungefär ett år sedan). Maten serveras alltid vid samma tid och katterna kan klockan och jag också. Så här ser det i parken ut strax före tre:
Men en liten stund efter tre har scenariot förändrats. Damerna är på väg ut med kassar i händerna och plötsligt är katterna där. Ja, egentligen satt de på bänken prick klockan tre, med det missade jag att fotografera:
Det finns mycket i kassarna och matningen tar kanske en halvtimme, ibland blir det lite lek också, för katterna är unga, men mest är de hungriga och deras skyddsänglar ser till att alla får, också den skygga som inte vill gå fram och ta för sig (den vid den blå skålen här på bilden):
Staden känns liten och ombonad när jag strosar omkring där i kvällsmörkret i dessa dagar. Ingen vind, bara en stillsam mildhet i luften. Ilica, som ändå vill vara en huvudgata, böljar smal och ljusprickig mellan husen. Spårvagnarna ser ut som förvuxna leksaker, där de svänger ner nästan skrattretande tvärt in på Frankopanska.
Och slinker jag in i en av de dunkla passagerna, som det finns många fler av än jag någonsin kan hålla i minnet, upphör nästan all rörelse och det känns lite som att vara inomhus. Här går jag längs Dežmanov prilaz som för upp mot Tuškanac; både biografen och parken heter så.
Och så är jag som genom ett trollslag inne ett av kaféerna Velvet, det finns ett vitt och ett svart Velvet. Det här är det svarta. Väggarna är klädda med böcker och möblerna är behagligt olika varandra, fast många har något rött polstrat över sig; jag menar att de kanske är röda och polstrade. Och tavlorna har tunga guldramar.
Dagarna lunkar fram och jag är glad och tacksam över att Londi mår bra, även om hennes hälsa fortsätter att vara bräcklig och vi måste leva försiktigt och med små steg och lätta beröringar.
Vi går våra små rundor kring kvarteren i närheten och över de stora gröna ytorna, som finns kvar som minnen av en långsammare tid i stadens historia. Marijan har öppnat sin grönsaksaffär igen, så nu är den ordningen återställd och nyss kom vi hem med lök, potatis, äpplen, clementiner och torkade lingon. Förr trodde jag att lingon var något speciellt svenskt, men nu vet jag att det inte är så.
Och Vesna drog en djup suck och sa ”hvala bogu”, när jag i dörren på vägen ut från grönsaksaffären svarade på hennes fråga om hur Londi mår nu. Vi är inte ensamma i världen, folk känner oss och vet något om vårt liv.
Jag är trogen min frukt- och grönsaksaffär här i närheten. Marijan, ägaren, är en solstråle, som alltid säger något vänligt och så snart han hinner går han ut och klappar Londi som sitter vid dörren eller så ger han mig små presenter, en dinja (melon), lite smokve (fikon) eller något annat gott. Efter nyår skulle han hålla stängt till den sjunde januari för uppstädning och omordning. Men vad händer nu? Varje morgon går jag dit och finner en ny lapp på dörren eller fönstren, hela tiden skjuts datum framåt och jag har slut på både äpplen, mandariner och potatis. Så här såg det ut när Londi och jag tittade förbi nyss:
Hoppas det är sant nu, om inte måste jag svika honom.
Annars blåser här växlande och lätta sydvindar och vädret är strimmigt, en dag blå, en dag grå…