Kategori: Berättelser ur livet

Kanske är detta att motsatserna ligger ”paketerade” bredvid varandra något som är utmärkande för den mänskliga hjärnan. I alla fall förefaller min hjärna vara organiserad på ett sådant vis och dessutom verkar det vara så att, som en följd av detta, negationer ofta kan vara ganska uddlösa och lätta att tappa bort. Så här till exempel: Igår läste jag dessa rader i Ilma Rakusas bok Mehr Meer:

Die Straße ist nicht durchgehend, sie mündet in einen Platz zum Wenden. Von dort führt ein Fußweg zur katholischen St. Marienkirche, die turmlos, ganz unscheinbar wirkt.

När jag läste ”turmlos” (tornlös), såg jag genast ett torn framför mig, just denna explicit tornlösa kyrka utmärkte sig på min inre film genom ett torn, inte så högt, men väldigt tydligt. Något liknande händer mig varje gång jag hör talas om det osyrade brödets högtid: jag tänker på ett syrligt bröd och känner till och med ibland en syrlig smak i munnen, även om något slags övre medvetande försöker mota bort sådana impulser.

Zlarinska med sina osköna hus i mjukgrått ljus ser inte mycket ut för världen, men här går vi bra, Londi och jag. Detta är gatan, detta är vandringen. Luften är mild, vindarna håller sig stilla, några duvor hoar från ett tak strax intill. Vi tar våra steg på vår väg in i det nya året. Just i denna stund behöver vi ingenting annat.

Igår pratade jag lite med min kinesiska kollega Wang om Europa och Kina, ja mest om Kina, eller så är det det jag minns bäst så här i efterhand. Först gick vi igenom maten: den är söt i söder, salt i norr och sur i väster – eller var det öster? Det fanns i alla fall bara tre väderstreck i Wangs ”matkarta”. Sedan fick jag veta vilka universitet som är bäst i landet när det gäller språkstudier, fast nu har minnet blivit suddigt, i alla fall nämnde Wang ett bra universitet i Beijing. Förresten sa hon Peking och jag Beijing och vi skrattade åt varandra och åt oss själva. Sedan sa hon att hon var bäst i hela skolan där hon gick. Ja, smålog hon, så var det, och det kan man väl också säga då. Sedan berättade hon att hon egentligen aldrig passat in i KIna (hon är från det salta norra Kina, fast hon slutade äta den salta maten i sina tidiga tonår, när hon fick veta hur skadlig den var), eftersom hon vill vara sig själv helt och hållet och i Kina är det svårt att ha en avvikande mening eller ett avvikande sätt, allting är inriktat på gruppen. Här i Europa är det lättare att vara annorlunda, fast Wang brukar ändå säga vad hon tycker också i Kina, även när det inte fanns någon som håller med. Men politik pratar hon aldrig om i Kina, det går inte.

Ibland när jag stannar upp och försöker fixera mina stämningar mitt inne i ögonblicken, upptäcker jag underligheter, inga intressanta egentligen, men utan tvekan underligheter. Att tvätta håret är till exempel en vardaglig syssla som de flesta någon gång måste ta itu med. Hur ofta man gör det beror på hår, läggning, tillfällig belägenhet, omgivning och säkert ytterligare några saker. En vanlig intervall ligger någonstans mellan ett dygn och en vecka, tror jag, och jag är ganska vanlig. Och ändå är jag nog lite konstig just här. För några veckor sedan stannade jag upp mitt inne i en banaltrivial tanke som rörde nästa hårtvätt. ”Jag borde nog tvätta håret nu”, tänkte jag eller hade jag just tänkt inför mitt inre observerande öga. Och vad såg jag då? En stark känsla av olust, en vilja att smita undan blandad med en ”insikt” om att det nog vore bäst att få det gjort. Efter denna ”mikrostudie” av mitt förhållande till beslut om hårtvätt har jag haft en förhöjd uppmärksamhet riktad mot mina stämningsförlopp i samband med just denna aktivitet. Och se – det är alltid likadant, alltid samma missmod, samma vantrivsel och de två vägarna: smita eller få det undanstökat. Sedan har jag upptäckt att det finns en brytpunkt just i det ögonblick då jag låter duschens vatten strila över huvudet. Fram till den punkten pågår en inre brottning mellan de två sidorna, en sur och olustig kamp, som sliter på humöret på ett överraskande intensivt sätt. Efter det ögonblicket är jag mentalt på ”den andra sidan”, det finns inga beslut att fatta, ingen kamp att utkämpa, det är bara att överlämna sig åt rutinerna, som med ett slags automatik följer varandra slag i slag, den ena tråkigare än den andra, men tanken är fri att syssla med annat och lämnar då på lätta vingar badrummets trånga värld.

Vad kan man lära av detta månntro? Inget kanske.

Jag lägger in en liten julhälsning här för det är ju julafton idag. Ni får den här bilden från stadsdelen Kaptol att vila ögonen på. Kameravinkeln är möjligen lite underligt vald, men jag ville aboslut ha med blommorna i backen, penséer, tror jag det är. Bakom, liksom inåt från de tjocka tornen räknat, står katedralen med mäktig osynlig närvaro. Ni ser inte heller Ärkebiskopens palats fast det breder ut sig i pampig prakt runt den öppna platsen. Men ni ser guldmadonnan uppe på pelaren och ni ser Franciskuskyrkans grönklädda torn. Och kanske anar ni berget Medvednica i bakgrunden.

De närmaste dagarna blir min närvaro här under trädet nog lite oregelbunden.

God Jul! Čestit Božić!