Fundering kring hårtvätt

Ibland när jag stannar upp och försöker fixera mina stämningar mitt inne i ögonblicken, upptäcker jag underligheter, inga intressanta egentligen, men utan tvekan underligheter. Att tvätta håret är till exempel en vardaglig syssla som de flesta någon gång måste ta itu med. Hur ofta man gör det beror på hår, läggning, tillfällig belägenhet, omgivning och säkert ytterligare några saker. En vanlig intervall ligger någonstans mellan ett dygn och en vecka, tror jag, och jag är ganska vanlig. Och ändå är jag nog lite konstig just här. För några veckor sedan stannade jag upp mitt inne i en banaltrivial tanke som rörde nästa hårtvätt. ”Jag borde nog tvätta håret nu”, tänkte jag eller hade jag just tänkt inför mitt inre observerande öga. Och vad såg jag då? En stark känsla av olust, en vilja att smita undan blandad med en ”insikt” om att det nog vore bäst att få det gjort. Efter denna ”mikrostudie” av mitt förhållande till beslut om hårtvätt har jag haft en förhöjd uppmärksamhet riktad mot mina stämningsförlopp i samband med just denna aktivitet. Och se – det är alltid likadant, alltid samma missmod, samma vantrivsel och de två vägarna: smita eller få det undanstökat. Sedan har jag upptäckt att det finns en brytpunkt just i det ögonblick då jag låter duschens vatten strila över huvudet. Fram till den punkten pågår en inre brottning mellan de två sidorna, en sur och olustig kamp, som sliter på humöret på ett överraskande intensivt sätt. Efter det ögonblicket är jag mentalt på ”den andra sidan”, det finns inga beslut att fatta, ingen kamp att utkämpa, det är bara att överlämna sig åt rutinerna, som med ett slags automatik följer varandra slag i slag, den ena tråkigare än den andra, men tanken är fri att syssla med annat och lämnar då på lätta vingar badrummets trånga värld.

Vad kan man lära av detta månntro? Inget kanske.