Kategori: Berättelser ur livet

Jag lägger in en liten julhälsning här för det är ju julafton idag. Ni får den här bilden från stadsdelen Kaptol att vila ögonen på. Kameravinkeln är möjligen lite underligt vald, men jag ville aboslut ha med blommorna i backen, penséer, tror jag det är. Bakom, liksom inåt från de tjocka tornen räknat, står katedralen med mäktig osynlig närvaro. Ni ser inte heller Ärkebiskopens palats fast det breder ut sig i pampig prakt runt den öppna platsen. Men ni ser guldmadonnan uppe på pelaren och ni ser Franciskuskyrkans grönklädda torn. Och kanske anar ni berget Medvednica i bakgrunden.

De närmaste dagarna blir min närvaro här under trädet nog lite oregelbunden.

God Jul! Čestit Božić!

Och så plötsligt blåste jugon in genom parken och det gick det hål i vinterdimman. Skuggtemperaturen steg från noll till femton grader inom en tid så kort att det inte är lönt att försöka mäta den. Och inne i solstråket blev det sommar. Vi satt i baren, utomhus, och lät solen värma oss, Stanko, Londi och jag. Timmarna gick och vi talade om nära nog allt mellan himmel och jord och jag fick också veta hur jag ska vattna min božićna pšenica. Lustigt nog var det precis så jag hade gjort: Man blåser droppar av vatten över vetetuvan. Och vi talade om den lyckliga dagen, om björkarnas guldlöv, om Ivana Brlić-Mažuranićs sagor från gamla tider, Priče iz davnine. Jag greps av den där euforin som tar tag i en då man med ens kan flyga över språkgränserna och nästan allt går att säga och förstå. Och Stanko berättade om fåren och korna som betade i gläntorna i Hercegovinas skogar, om det bördiga landet nere vid Neretvas delta. Och så sa han något som jag ändå, trots den benådade stunden, inte helt förstod, men som vi ska gräva fram en annan gång. Det var något hans mor Ana berättat för honom när han var barn och det handlade om när Frans Ferdinand blev skjuten den där dagen för snart hundra år sedan i Sarajevo…

När Londi och jag gått upp till oss igen, tog jag en bild på sydvinden genom fönstret. Jag vet inte om ni ser den, men den är där. Allt annat känner ni säkert igen, till och med de små svarta katterna som bor i parken och dagligen matas av grannar till oss.

Jag håller en liten sekulär julmeditation som låter olika jular ur mitt liv färdas genom mitt huvud. Emellanåt låter jag blicken glida in i dimman utanför fönstret, där björkarnas guldlöv skymtar fram ur vadden. Jag tänker på människorna och platserna och länderna och håller tillbaka en ”nördig” ingivelse att börja räkna – länderna till exempel. Nej, inget sådant: jag ser citronerna på träden på den där gården på Etnas sluttningar. Jag undrar om det inte var dimma där också. Och så tänker jag på Stanko, Londi och mig, när jag drack julrakijan för oss alla tre i baren här förra julen. Och på den vackra julen i Siena med Alex och Londi härom året. Fast det var kanske strax efter jul, men det är just nu samma sak.

Framför mig på bordet här står en kruka med Božićna pšenica, julvete. Även detta går att meditera över. Jag har fått det i present och sedan glömt vad jag skulle göra med detta vete. Kanske borde jag klippa det lite? Jag vattnar det. Jag tycker mig minnas att det symboliserar fruktbarhet och att man ska ha det tills de heliga tre konungar passerat förbi. I alla fall är det första gången jag har en sådan här lustig tuva hemma hos mig. Och jag tycker den ser trevlig ut.

För första gången på ganska länge tog jag igår en nöjestur in till stan. Ja, jag hade ett mål, jag skulle köpa ett par julkort (som kanske med lite tur kan komma fram med heliga tre konungar) och en julklapp. Det blev hela årets julhandel för mig, fast jag ska nog köpa lite nötter, russin och fikon här hos min kvartersfrukthandlare också, någon dag. Och så drack jag kuhano vino med en god vän på ett rökigt kafé. Efter det bar det av hemåt med spårvagnen med ljusdekorationerna blinkande eller stilla lysande in genom rutorna.

Igår var det en genomgrå dag, dunkel, fuktig och kall – årstiden är just nu så grym och rå som den kan bli – så det kändes som att besöka en lusteld, när vi gick in under gatlyktan bland björkens guldlöv. Sådana ögonblick skapar ett slags galenskap ungefär som när nattfjärilarna surrar runt och dunsar mot den brännande lampan och sveder sönder vingarna. Nå, vi slapp sveda våra vingar. Någon gång är det bra att inte ha vingar.