Kategori: Berättelser ur livet

Den lilla världen, det är den som sträcker sig så långt som våra steg en vanlig dag kan ta oss, det är den som håller våra nätter och vet om de bär ångest eller ro eller bara medvetslöshet, det är den som rymmer de kända ansiktena och leendena, klappen på axeln, det gemensamma skrattet, de vackra makedonska sångerna om kärlek och död sjungna med sprucken röst. Ibland kliver jag för en stund ut ur den lilla världen för att tala om den större, om politik och världshändelser, eller om konsten och litteraturen. Men strax är jag tillbaka i det lilla för det lilla är ändå det som är själva kärnan och andningen.

Londi härom dagen vid hästhagen vid Veterinarski fakultet

Den lilla världen är platsen som tanken och idén tar avstamp ifrån. Den är allt annats förutsättning.

Vi tragglar på, Londi är tillbaka från ännu en sjukhusvistelse, jag hostar och hackar, men vi är inte ledsna eller nedslagna, bara lite omskakade. Nyss satt vi i vår bar med Stanko och firade vår återförening. Då och då måste vi skapa en liten fest, för tillvarons bräcklighets skull, för dess rikedoms skull. Vi firade med att jag drack en rakija för oss alla tre, en domaća šljivovica. Stanko rökte en av sina hemrullade (ja, han rullar dem hemma, långsamt, långsamt, hans fingrar är lite lama) cigaretter med den där världsbästa hercegovinska tobaken insvept i något ”utmärkt svenskt papper”. Londi blev kliad, vi drack kaffe. Stanko beskrev kaffeblandningen på sitt kännarsätt, berättade en anekdot om ett litet franskt ungdomsäventyr och så skickade han all sjukdom och allt elände över sju berg (sedam gora) och sju hav (sedam mora) och vi skrattade och såg solen glida ut och in bland molnen.

Många av svenskstudenterna här har skrivtalang och för det mesta är det en glädje att läsa de inskickade texterna. Ibland kommer en text som är något särskilt. Läs denna vackra varma berättelse om två syskon skriven av en student som läser svenska andra året:

Ända sedan vi var barn, har min bror och jag stått varandra väldigt nära. Under dagen gick vi i skolan tillsammans och på kvällarna lekte vi ihop på gatan med våra vänner. Vi hade en lycklig barndom och var alltid där för varandra. Naturligtvis bråkade vi också en hel del. Vår mor var alltid orolig för vad vi skulle göra när hon var borta. Våra föräldrar var tydligen de som oroade sig, medan min bror och jag blev sams igen timmar eller minuter efter kampen. Vi kunde aldrig vara arga på varandra länge.

Det finns många glada minnen med min bror, men det som är mest kärt för mig är det som brukade hända runt denna tid på året. Sankt Nikolaus-dagen.

Vi förberedde alltid allt för denna händelse två veckor tidigare. Vi brukade börja inreda våra rum och göra hemgjorda dekorationer; vi rengjorde varje hörn och tog bort varje dammkorn så att Sankt Nikolaus kunde se att vi var goda och duktiga; vi putsade våra stövlar med särskild omsorg och satte dem på fönsterbrädan i vårt sovrum.

Ofta var min bror rädd för Krampus och sade att han kunde höra hans skramlande kedjor utanför vårt hus. Han sprang till köket och vägrade att gå tillbaka till sitt rum. Jag kommer ihåg att det var så roligt för mig – jag var den modiga som vågade stå bredvid fönstret när det var mörkt.

När det var dags för oss att sova, kunde vi aldrig somna; så vi brukade smyga in i varandras sängar och försökte skrämma varandra. Naturligtvis var våra föräldrar irriterade eftersom de skulle ställa in presenter i våra rum, men de kunde inte göra det förrän i de tidigaste morgontimmarna. När vi somnade, var det alltid svårt att vakna vid 05:00, men vi gjorde alltid så och öppnade presenterna tillsammans och förundrades över vad "Sankt Nikolaus" hade gett oss. Sedan visade vi presenterna för våra föräldrar, som alltid låtsades vara häpna. Vi somnade i våra föräldrars säng och lyssnade på julsånger tills det var dags att gå till skolan.

Numera arbetar min bror i Zagreb och reser hit varje dag, medan jag bor i en studentrum här. Hans arbetsplats är tvärs över gatan från mitt studentrum så vi får se varandra regelbundet, äta lunch och bara prata. Jag är väldigt glad att ha honom och jag vet att vi båda ser fram emot den 6.12., bara så att vi kan ge varandra choklad till minne av vår barndoms seder.

Marina Samardžija

Vi är på väg uppåt igen efter en djup dykning eller sänkning ner i en undre konturlös värld. Londi hämtar sig undan för undan från den senaste operationen och vi är tillbaka och dag och natt har återtagit sina platser i våra liv. Och den här morgonen är en riktig morgon och jag tittar ut mot det solbelysta höstguldet och vår granne den blänkande rymdstationen under den blåaste av himlar.

Londis operation av den ena analsäcken i början av oktober var inte ”fullständig”, en liten bit eller en "dold ficka" missades, och detta har förföljt oss genom veckorna som gått sedan dess. Igår var det dags för en andra operation, mycket mindre än den första, men också med mindre bedövning än vid den första, så det som jagar oss nu är smärtan. Jag ger henne det jag får mot den – och en aning till, men mer vågar jag inte, så vägen är väldigt smal igen. Hon piper så tyst och försynt, så det kan slita hjärtat ur kroppen på mig.