Min väg är sedan en tid ganska knagglig och full av hinder, så jag måste gång på gång ta mig själv i nackskinnet och tvinga mig att höja blicken över vardagen och varnatten. Det sköna finns ju alltid någonstans och detta vill jag försöka hålla i minnet. Ibland med hjälp av en spark på det egna smalbenet, ibland genom att blockera rutintankarna. Ibland genom att fästa blicken på något vackert för mer än några sekunder. Detta att stillna och stanna inför det sköna kan åstadkomma små starka underverk. Pärlor för själen.
Säg min nu, var är vi? (Det här är roligare än På Spåret).
Vi tittar från strax intill Tomislavstatyn framför Glavni kolodvor mot Umjetnički paviljon (Konstpaviljongen som under mina första år här var insvept i plast) och i bildens mitt ser man domkyrkans spiror.