Kategori: Berättelser ur livet

Nu har jag hittat Srđan Golubovićs film Krugovi (Cirklar) på nätet. Ja, det var alltså den filmen jag såg i förrgår på Kino Europa. Här kan ni se den; jag tänker se om den. Nej, den är inte textad på engelska nu heller, men det lär finns en version med engelsk text.

Filmen tar avstamp i en verklig händelse i Trebinje, i den serbiskdomnerade delen av Hercegovina. En ung serbisk soldat vid namn Srđan Aleksić griper på ett hjältemodigt sätt in i en situation där några av hans ”kamrater” misshandlar och håller på att sparka ihjäl en bosnier på ett torg i en liten stad, för att han inte hade det önskade cigarettmärket i sin kiosk. Det blir då i stället Srđan som blir ihjälslagen, bosniern undkommer närmast mirakulöst. I filmen får vi sedan möta en rad av dem som var med vid händelsen i deras liv tolv år senare. Bland annat får vi möta Srđans vän som inte vågade ingripa, när det fruktansvärda hände.

≈≈≈

Den intresserade kan läsa här och här om filmen.

Igår var en brokig dag som bland annat innehöll ett kort besök på schackmästerskapet (för att heja på en väninnas mor) på Palace Hotel, vindlande vandringar genom smågator bakom eller ”under” de stora gatorna i Donji grad, fika i en lätt exotisk miljö under en vindeltrappa och sedan en solskensrunda med Londi och en pratstund med Stanko på bänken och fram på kvällen en vacker och grym serbisk film med rötter i kriget på Kino Europa tillsammans med vänner, otextad med dåligt ljud, men det gick ändå, egentligen hur bra som helst, eftersom jag fick en del luckor fyllda i efterhand (numera är jag ganska van vid att förstå i etapper eller lager). Från spårvagnen de sista stegen hemåt gick jag i ett inte särskilt kallt regn, som plötsligt och nästan muntert föll ner från himlen. Denna lilla frisörshäst, som kanske något påminner om en schackhäst, illustrerar det hela med den äran, tror mig.

Ja, mer november än så här kan det väl inte bli. ”En hund” vägrar gå och tittar uttråkat på mig och verkar säga: Vad gör vi här? Vi bor ju och behöver inte knata omkring utmed blöta gator.

Och jag ger mig förstås. Med plötsligt raska steg går vi hemåt.

De senaste dagarna har varit så gråa så gråa. Dagsljuset som silar igenom moln och regn är svagt och människorna ser ensamma ut, där de går hastigt och lite kutryggigt med uppfällda kragar. Det våtkalla vädret gör att ingen stannar, alla vill bort eller in någonstans, där det är torrt och varmt. Jag sover lite mer än vanligt och Londi i alla fall inte mindre. Vi släpper till plats åt varandra på soffan. Systerligt.

En kväll i denna ruggtid lyfte solen plötsligt på den grå förlåten och lät oss för några ögonblick se att allting finns kvar där bakom, guldet och elden. Och jag försökte föra över ett fång av detta ljus till min inre värld, att ha som en påse solskensnötter över vintern.

en av parkens svarta ungkatter passerar nästan obemärkt genom bildens mitt

Livet har på nytt gått in i en lugnare bana. Vi sover om nätterna och Londi verkar må rätt så bra, kanske riktgt bra. Om detta får jag ju gissa lite.

Och Stanko möter vi i parken nästan varje dag. Igår bjöd han mig på en kopp kaffe i vår bar och så berättade han om hur fin tobaken i Hercegovina är – den bästa i världen – och om en färd med häst och vagn genom en mörk skog med en vargunge i famnen innanför jackan. Jag måste be att få höra den historien en gång till.