De senaste dagarna har varit så gråa så gråa. Dagsljuset som silar igenom moln och regn är svagt och människorna ser ensamma ut, där de går hastigt och lite kutryggigt med uppfällda kragar. Det våtkalla vädret gör att ingen stannar, alla vill bort eller in någonstans, där det är torrt och varmt. Jag sover lite mer än vanligt och Londi i alla fall inte mindre. Vi släpper till plats åt varandra på soffan. Systerligt.
En kväll i denna ruggtid lyfte solen plötsligt på den grå förlåten och lät oss för några ögonblick se att allting finns kvar där bakom, guldet och elden. Och jag försökte föra över ett fång av detta ljus till min inre värld, att ha som en påse solskensnötter över vintern.
en av parkens svarta ungkatter passerar nästan obemärkt genom bildens mitt
Det kommer alltid några solstrålar, när man minst kan tro det, liksom i detta ögonblick.
Solskensnötter!
Den påsen ska jag minsann fråga om på Ica nästa gång.
Idag ingen sol här. Dröm om solskensnötter…
(PS Ola, det ska bli bättre när du och Gertrud kommer hit. Det är utlovat.)