Ja, mer november än så här kan det väl inte bli. ”En hund” vägrar gå och tittar uttråkat på mig och verkar säga: Vad gör vi här? Vi bor ju och behöver inte knata omkring utmed blöta gator.
Och jag ger mig förstås. Med plötsligt raska steg går vi hemåt.
Det lilla svarta tältet fälls upp när det räcker 🙂
Ja, ingen kan sätta sig ner så bestämt som hon och samtidigt så charmfullt och vänligt.
Vilken klok vovve hon är, min älskling Londi!
Hundkloka.
Söta Londi!
Ljubavi moja dobrica!