Kategori: Berättelser ur livet

Den här vägstumpen känner ni nog igen. Londi och jag går här ganska ofta, för trots de många garagen passerar sällan några bilar. För mig är vägen en cirkulär återvändsgränd.

Medan vi går surrar mina tankar tätt intill de olikfärgade portarna och jag funderar på vad som kan finnas innanför dem. Om jag ville gå efter vad jag ser välla ut från de öppna eller portlösa garagen, skulle jag tro att allt bakom de stängda dörrarna är skräp och lump. Men det finns också andra sätt att tänka. Kanske döljer sig bakom varje port en rikedom. Inte guld eller diamanter, men kanske minnen från en barndom, en kärlek, en resa till fjärran länder eller hem till byn. Så länge ingen öppnar finns den möjligheten kvar. Så är det ju med allt i den här tillvaron – vi vet inte vad som hade varit eller blivit om vi inte hade gjort som vi gjort.

Och i sagorna är det ju ofta så, att om man rör vid något vackert på fel sätt förvandlas det till stoft. Så är det också i verkligheten.

Vi lever livet droppvis. Vid den här ställningen sitter/ligger vi två timmar om dagen tills vidare.

Annars är vi hemma eller ute på väg hit eller dit eller så är jag iväg och arbetar.

Igår upphörde tvättmaskinen – full med lakan – att fungera och det luktade bränt på ett hotfullt sätt, men inne i maskinen stod vattnet högt och det rann ut över golvet, när jag öppnade luckan. Det också, tänkte jag stillsammare än man skulle kunna tro. Och jag lät bli att hänga ut lakanen i regnet. Hittade några halvdåliga hängställen här inne i stället. Londi låg på soffan och undrade kanske vad jag ägnade så mycket energi åt.

Vår väg är ganska smal och det stupar rätt brant vid kanterna. Det gäller att inte slira på sådant som en trasig tvättmaskin.

Så är vi två igen. Ännu luktar hon lite sjukhus och allt är en aning ovant, fast hon gick hemåt genom stormen och regnet med kraftfulla steg. Det märktes att hon hade ett mål. Och nu är det skönt att vara här inne tillsammans.

Det blir fler besök på sjukhuset, det förstår vi båda två. Men det går att hoppas lite stillsamt på goda dagar.

För att distrahera mig lite – jag kunde ändå inte hjälpa Londi på sjukhuset – åkte jag in en sväng till stan någon gång vid middagstid igår för att dra in en liten pust av Sveti Martinsfirandet. På Trg bana Jelačića spelades folkmusik från ett podium och ett folkdanslag tog kraftfulla och färgglada steg på marken nedanför. Och hela torget var fyllt av stånd med vin och kött och korv. Och människorna drack och åt och drack.

Ett sent stråk av sommarvärme vilade ännu i luften över torget medan jag var där, men bara någon timme senare dröp höstregnet ner och temperaturen störtdök från 20 till 9.

Så drabbades vi av ännu ett tungt och hårt slag. Det senaste blodprovet visade på elände och Londi blev inlagd på djursjukhuset på torsdag kväll. Igår kväll fick jag besöka henne. Först gick jag till Pet Centar och köpte dietfoder att ta med mig, det hade jag fått i uppdrag att göra av veterinären. När jag efter detta inköp korsade gatan i mörkret och började gå mot Veterinarski fakultet hände något: oförmedlat gled jag in i en annan dimension. Det blev alldeles stilla inne i mig och jag kände att jag var hemma i världen som aldrig förr. Och mitt i detta kunde jag inte låta bli att tänka att om jag hade gått längs en sådan här ful och bullrig gata i novembermörkret i en stad vars språk jag bara låtsas tala för tjugo eller trettio eller fyrtio år sedan hade den här djupa hemkänslan inte funnits. Den har jag vunnit eller funnit i de här lite svårare åren. Jag såg upp mot månskäran som simmade på himlen högt ovanför Heinzelova och jag märkte att luften var ljum trots novembermörkret.

Jag gick in genom djursjukhusets grind och började gå längs hästhagen med de gamla svankryggiga hästarna – jag vet inte om de är sjuka eller om de är pensionärer. I mörkret hörde jag dem beta och stampa med sina tunga hovar. En svag hästlukt steg upp i näsan på mig. Jag vädrade efter mer och försökte lite fumligt att fånga deras silhuetter med kameran.

Mina steg var tryggare än någonsin och mina tankar låg bäddade på mörkret. Strax var jag framme vid unutarnje bolesti, Londis avdelning. En vårdare hämtade henne inifrån sjukrummet och räckte mig kopplet. Londi hälsade lite snabbt, men drog på, för hon ville ut. Kanske hoppades hon att få komma hem, kanske ville hon bara ut. Vi tog en liten sväng runt kvarteret. Vi var båda som vanligt. Vi var på promenad. Londi nosade och jag tittade och tänkte – kanske på ingenting.

Och så tog promenaden slut – vi hade fått tjugo minuter på oss – och vi vände tillbaka. Londi gick in genom dörren utan att tveka och när jag räckte kopplet till vårdaren travade hon iväg bredvid honom utan att vända sig om, viftande lätt på svansen.

Vi vet ännu ingenting om vad som blir, men vi vilar i otryggheten och följer vår väg.