Livet har på nytt gått in i en lugnare bana. Vi sover om nätterna och Londi verkar må rätt så bra, kanske riktgt bra. Om detta får jag ju gissa lite.
Och Stanko möter vi i parken nästan varje dag. Igår bjöd han mig på en kopp kaffe i vår bar och så berättade han om hur fin tobaken i Hercegovina är – den bästa i världen – och om en färd med häst och vagn genom en mörk skog med en vargunge i famnen innanför jackan. Jag måste be att få höra den historien en gång till.
Den här vägstumpen känner ni nog igen. Londi och jag går här ganska ofta, för trots de många garagen passerar sällan några bilar. För mig är vägen en cirkulär återvändsgränd.
Medan vi går surrar mina tankar tätt intill de olikfärgade portarna och jag funderar på vad som kan finnas innanför dem. Om jag ville gå efter vad jag ser välla ut från de öppna eller portlösa garagen, skulle jag tro att allt bakom de stängda dörrarna är skräp och lump. Men det finns också andra sätt att tänka. Kanske döljer sig bakom varje port en rikedom. Inte guld eller diamanter, men kanske minnen från en barndom, en kärlek, en resa till fjärran länder eller hem till byn. Så länge ingen öppnar finns den möjligheten kvar. Så är det ju med allt i den här tillvaron – vi vet inte vad som hade varit eller blivit om vi inte hade gjort som vi gjort.
Och i sagorna är det ju ofta så, att om man rör vid något vackert på fel sätt förvandlas det till stoft. Så är det också i verkligheten.
Vi lever livet droppvis. Vid den här ställningen sitter/ligger vi två timmar om dagen tills vidare.
Annars är vi hemma eller ute på väg hit eller dit eller så är jag iväg och arbetar.
Igår upphörde tvättmaskinen – full med lakan – att fungera och det luktade bränt på ett hotfullt sätt, men inne i maskinen stod vattnet högt och det rann ut över golvet, när jag öppnade luckan. Det också, tänkte jag stillsammare än man skulle kunna tro. Och jag lät bli att hänga ut lakanen i regnet. Hittade några halvdåliga hängställen här inne i stället. Londi låg på soffan och undrade kanske vad jag ägnade så mycket energi åt.
Vår väg är ganska smal och det stupar rätt brant vid kanterna. Det gäller att inte slira på sådant som en trasig tvättmaskin.
Så är vi två igen. Ännu luktar hon lite sjukhus och allt är en aning ovant, fast hon gick hemåt genom stormen och regnet med kraftfulla steg. Det märktes att hon hade ett mål. Och nu är det skönt att vara här inne tillsammans.
Det blir fler besök på sjukhuset, det förstår vi båda två. Men det går att hoppas lite stillsamt på goda dagar.
För att distrahera mig lite – jag kunde ändå inte hjälpa Londi på sjukhuset – åkte jag in en sväng till stan någon gång vid middagstid igår för att dra in en liten pust av Sveti Martinsfirandet. På Trg bana Jelačića spelades folkmusik från ett podium och ett folkdanslag tog kraftfulla och färgglada steg på marken nedanför. Och hela torget var fyllt av stånd med vin och kött och korv. Och människorna drack och åt och drack.
Ett sent stråk av sommarvärme vilade ännu i luften över torget medan jag var där, men bara någon timme senare dröp höstregnet ner och temperaturen störtdök från 20 till 9.