Kategori: Berättelser ur livet

Här kan ni titta in i vårt gryt, in i den värld som egentligen bara är Londis och min, även om andra kommer och går i den. Då och då.

Dygnen rullar fram medan åtminstone jag försöker skilja dag från natt. Ska det bli bättre med Londi någon gång eller ska vi fortsätta att gå i cirklar från sjukdom till krämpa till sjukdom? Ingen annan vet verkligen vad som händer här inne, detta är en sluten värld, även om vi då och då går ut genom dörren, ibland jag ensam, ibland vi två tillsammans. Jag tänker på att det bara är jag som formulerar den här världen i ord och att detta kan vara lite riskabelt för sanningshalten. Londi litar på mig, men är jag att lita på? Fast hon litar väl också på sig själv och på vägen.

Ett mirakel har skett: När Londi och jag i förrgår var på hemväg genom parken här, fick jag syn på Stanko. Han rörde sig ganska mödosamt och stödde sig tungt på kryckan och jag fick intrycket att man amputerat ännu en bit av det sjuka benet. Men han var ute och gick! Inte sedan förra julen, då han bjöd mig på rakija här i vår bar, har jag sett honom ute på riktigt. Från balkongen har jag några gånger under det här året sett hans bleka ansikte skymta fram mellan blomkrukorna och vi har utbytt lite vaga vinkningar. Och så har jag talat med hans dotter och hälsat till honom någon gång. Hon sa att han var svårt sjuk, lymfom, men att han var vid gott mod. Det där sista visste jag ändå.

Men nu gick han alltså där på stenplattorna utmed tegelväggen. När han fick syn på oss sken han upp och höjde den lediga handen till hälsning. Vi gick fram till varandra och tog i hand, Stanko och jag, och Londi viftade på svansen. Stanko pekade mot bänken och sa ”idemo!”, och så gjorde vi. Det hade regnat lite på natten, så bänken var lite fuktig, men Stanko plockade upp ett reklamblad ur fickan och lät mig riva det i två bitar och så satte vi oss ner på var sin bit. Först sa vi ingenting utan tittade bara på varandra. Jag såg att sjukdomen farit hårt fram med honom, men de bruna ögonen log och glittrade som förr. Han frågade hur det var med Londi och jag berättade lite om våra vedermödor. Sedan sa han att han saknat oss två, den svarta och den blåögda, fast de här ögonen kanske är mer gröna än blåa, fortsatte han. Samtalet gled sedan in på vardagligheter som min kroatiska, som ”zauvijek” (för alltid) – sa jag – är en baby. Han skrattade och tyckte det var bra. Vi tittade på löven som börjat gulna en aning: jesen – höst. Och så sa han och såg på Londi: Vi är vid liv.

Livet fortsätter att vara en kamp, även om jag då och då flyr in i nostalgiska drömmar om min ungdomstid (den som har facebook och också läser här kan häpna över min ”dubbelhet”). Vi var hos veterinären idag igen – kan det vara tjugonde gången sedan början av oktober? – för kontroll av det nya såret. Det var en omöjlig dag (ja, jag talar om den i förfluten tid, även om det mesta av den är kvar), ösregn, ett väntrum fullt av gnällande och ylande hundar, någon hostade, någon kräktes, någon slog gång på gång sitt gipsade ben mot ett stolsben, de flesta av veterinärerna var på möte.

Vi satt i närmare två timmar – båda med ett slags inlärd apati – innan vi nådde fram till fel veterinär. Det är viktigt med rätt, när allt inte står rätt till. Läkningen inte helt bra, ny omgång antibiotika, ny kontroll i övermorgon. Trötta tassade vi till apoteket och sedan hemåt. Utanför regnar det nu.

Det är den första november. De stora bananbladen vinkar klargröna inifrån ”Patriotens” trädgård och björklöven börjar – nästan omärkligt – skifta i gult. Tallarna är som alltid sig själva.

Ja, vi går här i solen längs gräskanten, Londi och jag. Tiden verkar vila. Jag tänker lite på Danmark, för jag hörde nyss en sång på danska, en sång av Per Fjord. Lite vagt längtar jag till Danmark. Jag är ju egentligen aldrig i Danmark, men då och då reser jag igenom landet och då brukar jag försjunka i landskapet, denna växling mellan lågt grönt land och vida blåa vatten och jag tänker att det är något oerhört, detta med de många öarna, och att det ibland verkar som om nästan ingen är medveten om detta, inte så som man tänker på de grekiska öarna i alla fall. Varje gång jag reser igenom letar jag fram en liten vit gård med mörkbrunt korsvirke och gröna fält som sluttar ner mot vattnet och jag tänker att där… Det är alltid sommar.

Ja, Londi är lite bättre igen och genast börjar mina drömtankar pröva sina vingar på nytt.

Vi har haft några svåra dagar och nätter igen, Londi och jag, med komplikationer i anslutning till operationen och andra sjukdomar och pinor. På nätterna ligger jag på helspänn i mörkret och lyssnar efter kräkljud och flämtningar och Londi flyttar sig än hit än dit, så det blir blodspår här och där. På dagarna stretar jag iväg till arbetet och river av mina lektioner liksom i flykten, men med dödsföraktande energi. Ibland vakar någon över Londi här hemma medan jag är iväg, ibland inte. Vi går våra små rundor här runt kvarteret och i parken, en kvart då, tjugo minuter då. Londi verkar oftast obekymrad när vi är ute – hon luktar på det ena eller andra och försöker då och då snappa åt sig en brödbit, men då är jag där som en hök. Själv går jag mest i ett slags koma, fast ibland tittar jag ut ur min tunnel och ser något spännande. Härom dagen såg jag några av dessa supersmarta kajor experimentera med valnötsknäckande. De hämtade nötter på marken och flög strax upp på ett tak och sedan snarare kastade än släppte de ner nötterna på trottoaren under sig. Och så pilade de ner och plockade upp nötbitarna under mycket skrik och skrän. En extra akrobatisk kaja knäppte fast fötterna kring en telefontråd och hängde sig upp och ner från tråden med en nöt i näbben. Innan den släppte näbbgreppet gungade den ett tag utmanande hit och dit. Och så: päng, knäck! Elegant singlade mästerkajan efter och nöp åt sig några nötbitar. Det kan inte vara många som får uppleva något sådant, tänkte jag.