Livet fortsätter att vara en kamp, även om jag då och då flyr in i nostalgiska drömmar om min ungdomstid (den som har facebook och också läser här kan häpna över min ”dubbelhet”). Vi var hos veterinären idag igen – kan det vara tjugonde gången sedan början av oktober? – för kontroll av det nya såret. Det var en omöjlig dag (ja, jag talar om den i förfluten tid, även om det mesta av den är kvar), ösregn, ett väntrum fullt av gnällande och ylande hundar, någon hostade, någon kräktes, någon slog gång på gång sitt gipsade ben mot ett stolsben, de flesta av veterinärerna var på möte.
Vi satt i närmare två timmar – båda med ett slags inlärd apati – innan vi nådde fram till fel veterinär. Det är viktigt med rätt, när allt inte står rätt till. Läkningen inte helt bra, ny omgång antibiotika, ny kontroll i övermorgon. Trötta tassade vi till apoteket och sedan hemåt. Utanför regnar det nu.