Och jugon blåste in

Och så plötsligt blåste jugon in genom parken och det gick det hål i vinterdimman. Skuggtemperaturen steg från noll till femton grader inom en tid så kort att det inte är lönt att försöka mäta den. Och inne i solstråket blev det sommar. Vi satt i baren, utomhus, och lät solen värma oss, Stanko, Londi och jag. Timmarna gick och vi talade om nära nog allt mellan himmel och jord och jag fick också veta hur jag ska vattna min božićna pšenica. Lustigt nog var det precis så jag hade gjort: Man blåser droppar av vatten över vetetuvan. Och vi talade om den lyckliga dagen, om björkarnas guldlöv, om Ivana Brlić-Mažuranićs sagor från gamla tider, Priče iz davnine. Jag greps av den där euforin som tar tag i en då man med ens kan flyga över språkgränserna och nästan allt går att säga och förstå. Och Stanko berättade om fåren och korna som betade i gläntorna i Hercegovinas skogar, om det bördiga landet nere vid Neretvas delta. Och så sa han något som jag ändå, trots den benådade stunden, inte helt förstod, men som vi ska gräva fram en annan gång. Det var något hans mor Ana berättat för honom när han var barn och det handlade om när Frans Ferdinand blev skjuten den där dagen för snart hundra år sedan i Sarajevo…

När Londi och jag gått upp till oss igen, tog jag en bild på sydvinden genom fönstret. Jag vet inte om ni ser den, men den är där. Allt annat känner ni säkert igen, till och med de små svarta katterna som bor i parken och dagligen matas av grannar till oss.

2 tankar om “Och jugon blåste in

  1. Ser helt enkelt underbart ut! önskar vi också vi fick ta del av den värmen. Sol har vi men inte någon riktig värme. God jul önskar vi er båda!

  2. Ja, här är det ofta vindarna som styr. Är det bara ”öppet mot söder” så försvinner allt vintrigt. Det ser ut som om de närmaste dagarna blir så. Härligt! God jul till dig och din familj!

Kommentera