Dagarna lunkar fram och jag är glad och tacksam över att Londi mår bra, även om hennes hälsa fortsätter att vara bräcklig och vi måste leva försiktigt och med små steg och lätta beröringar.
Vi går våra små rundor kring kvarteren i närheten och över de stora gröna ytorna, som finns kvar som minnen av en långsammare tid i stadens historia. Marijan har öppnat sin grönsaksaffär igen, så nu är den ordningen återställd och nyss kom vi hem med lök, potatis, äpplen, clementiner och torkade lingon. Förr trodde jag att lingon var något speciellt svenskt, men nu vet jag att det inte är så.
Och Vesna drog en djup suck och sa ”hvala bogu”, när jag i dörren på vägen ut från grönsaksaffären svarade på hennes fråga om hur Londi mår nu. Vi är inte ensamma i världen, folk känner oss och vet något om vårt liv.
Det är fint när någon bryr sig. Tack och lov för dem!
Ja, vi bor i ett vänligt kvarter, Londi och jag. Vi är liksom del av en ganska tät mänsklig/hundlig väv.