En oskön själ vänds ut och in

Läs inte det här! Det är en tilltufsad, halvdant genomtänkt och illa strukturerad ”bekännelse”. Jag försöker dessutom lite fult dra ut texten på längden, så att nästan ingen ska orka läsa den till slut. Ändå vill jag ha sagt detta, sannolikt mest för att kunna titta tillbaka på det sagda ur ett annat ljus, för det kommer kanske en dag ett annat ljus.

Jag försöker förstå hur mycket jag egentligen tål av otrygghet och hot mot det dagliga eller vardagliga. Är jag stark eller är jag svag? Vari består den eventuella styrkan? Och svagheten?

Ibland tror jag att min styrka består i ett slags sorglöshet, i att inte titta så noga och glatt snubbla vidare, när det blåser snålt eller blir halkigt. Och svagheten består i detta att inte klara av hot från mer än ett håll samtidigt. Också mycket små hot, om de blir flera, får mig att tappa balansen. Detta gör att jag – lite irrationellt kanske – ofta försöker lösa små problem först.

Och hur ser det då ut på detta ”otrygghetens hav” som är mitt liv? Jag somnar lugnt nästan varje kväll och tänker stilla tankar om ditt och datt strax innan jag somnar. Ibland känner jag mig till och med så där bångstyrigt uppsluppen mitt i insomningsögonblicket. Lite obegripligt, kanske. Men plötsligt vaknar jag ”mitt i natten”, klockan tre eller fyra, och sätter mig rakt upp i sängen och tänkter förskräckt över mitt liv. Det som jagar mig mest nu är det här med arbetet och sådant går inte att skoja bort. Först blev jag av med lönen, nå, nu har den droppat in igen, segt och grinigt. Men nu gungar själva tjänsten. Hur länge får jag ha kvar den? Jag uppmanas att ta det lugnt, åtminstone någon vecka till. Och mycket ofta tar jag det löjligt lugnt och jag tröstar mig med sådant som att det kan hända större olyckor än så, om man är död behöver man ingen tjänst och så vidare. Men så börjar det rassla runt diverse löstankar i huvudet. Det är klart att det inte borde vara omöjligt att få ett arbete i Sverige, men jag kan ju inte ta mig dit, nu när Londi är så här bräcklig. Nej, hon är inte sjuk, men hon kan inte resa genom hela Europa igen och i ett flygplanslastrum sätter jag henne inte. Dessutom vill jag inte till Sverige. Jag vill ju vara här eller i alla fall i närheten av detta här. Men om jag måste bort, hur ska jag berätta det för Stanko? Och hur ska jag orka med att alltid förstå vad folk säger? Och ja, sedan är jag rädd för att om jag redan nu måste lämna den här platsen, kommer det att vara som om jag aldrig varit här, eftersom jag kom hit för sent i livet. Jag måste stanna här för att ha en möjlighet att ha ens det kortaste förflutna här! Jag måste leva här för att ha levat här.

”Utflykter”: Jag drömmer att jag är en rysk storgodsägare i en annan tid, en storgodsägare som hamnat på obestånd. Allt är sålt, men pengarna är borta. Det är högsommar, himlen är knallblå och jag går längs en slingrande väg med gyllene veteåkrar på båda sidor. De är inte mina, men en gång var de mina. Jag stannar vid den stora floden och försöker med blicken nå över till den andra sidan och hitta någon detalj att fästa den vid. Men så bred är floden att jag inte får tag i annat än lite färger, grönt och gult.

Och jag försöker något annat. Jag försöker mig på det där som består i att vända blicken i tiden eller att vända tiden genom blicken, att inte se framåt utan bakåt. Att se hur min tid blir längre och längre. Det gäller bara att hitta ett ställe att ta spjärn mot. Har jag väl det – hur ska då tiden komma förbi mig och beröva mig det som den i stället kan ge mig?

4 tankar om “En oskön själ vänds ut och in

  1. Där kom ett annat vemod in, och väl uttryckt, igenkännligt för alla oss kulturarbetare som haft visstidsanställningar. Jag förstår dig så väl, och det är väl klart du ska stanna. Kan du inte sitta där och översätta för glatta livet ett tag, om det inte löser sig på annat vis. Stanna. Det finns ett öde.

    Kram från Gabi

  2. Jag säger detsamma som Gabi. Stanna. Det löser sig nog, ska du se. Även jag har erfarenhet av frilanslivets villkor. Att bli arbetslös på kulturmarknaden – jag befinner mig själv i den situationen nu när mitt vikariat går ut – är inte upplyftande, men samtidigt, lita på din förmåga. Skriv. Recensera. Rapportera. Du har ju svensk press att vända dig till – även om de betalar skitarvoden. Jag kan tänka mig att det går att leva lite billigare där, och på något sätt finns det alltid en utväg ut.

    Kram
    Anna

  3. Trots den inledande uppmaningen gör jag som alla andra. Jag läser. Du skriver så öppet om din situation och jag vill bara instämma i vad Gabrielle och Anna säger, men också stanna till vid en av dina formuleringar som för mig framstår som oerhört innehållsdiger och som kanske säger väldigt mycket om dig:

    ”Och hur ska jag orka med att alltid förstå vad folk säger?”

    Jag önskar dig och Londi all lycka!

  4. Tack för era uppmuntrande kommentarer och goda råd! Mina stämningar växlar förstås, med och utan anledning, men jag kommer förstås inte förbi det här stora problemet. Om det inte kommer en lösning eller jag hittar en annan väg. Idag känner jag mig rätt rådlös, lugnt rådlös.

    Kramar

    PS Är försenad med allt, så pausträdet får vila idag.

Kommentera