Kategori: Berättelser ur livet

Min dator håller sig ju med ett skrivbord eller så är det jag som har ett skrivbord i datorn. Nånå, det må vara hur det vill med detta. I alla fall hittade jag nyss en sorglös eller i alla fall delvis sorglös anteckning på nämnda skrivbord. Plötsligt mötte jag mitt i dessa dimmiga bleka decemberdagar mig själv som majmänniska. Titeln till den kvarblivna textsnutten är ”blabla”, nej, jag tänker inte försköna något. Och så här lyder texten:

Nu är kvällarna ljumma, ibland blir de till och med till ”tropical nights”, fastän vi bara är i början av maj. När Londi och jag varit ute den sista rundan, sitter jag en stund och läser och skriver vid det öppna fönstret. Jag hör röster och rop, ibland sång ifrån Royal, baren tvärs över. Jag tänker på någon som just miste någon, på avgrunden, men också på världens och livets skönhet. Och jag böjer mig ut genom fönstret och känner luften som något att luta mig mot. Luften och mörkret.

Här i min sena december öppnar jag inga fönster mer än möjligen helt hastigt för att skaka en trasa eller leta efter ljuset.

Bilden visar, tror jag, någons fötter på trägolvet i julmarknadstältet. Kanske passar den i denna decembermaj. Kanske är den ett kinesiskt tecken.

Så har jag då fallit omkull in mot mig själv igen. Det är en återkommande vinterhändelse. Mörkret och dimman dricker mitt blod och gnager trist på mina nervtrådar och jag känner en stark avsky och olust, även om jag vet att åren och livet blir längre genom den här otäcka bården. Jag känner ett slags livlös skräck. Och ja, jag är djupt otacksam och vill inte alls ha detta. Ett ide skulle jag kanske till nöds kunna uthärda att gräva mig för att försvinna in i mörkret med slutna ögon och inte komma tillbaka förrän jag hör vårens takdropp, om det nu finns något sådant. Jag vill vara borta så länge som himlens blåa hemlighålls. Jag säger nej till de här gråbleka falska dagarna och gräver om dem till nätter och svarta tunnlar. Kerala! Burkina Faso! ropar jag inåt blodflödena, fast jag vet att människorna där eller där är mycket fattigare, men jag vet också att det bästa på jorden är att gå under solen.

I dessa dagar bland dimmslöjor är solen vårt mål. Vi söker hela tiden platser där solljuset faller in i någon mild lähörna. Och eftersom Londi inte längre kan gå så långt, så är det här i kvarteren vi får söka. En av de bästa platserna, när som helst under den del av dagen då solen alls syns till, är det hitre hörnet av det lilla zigenska kvarteret. Där finns en slarvigt klippt berså av vinrankor, som bildar ett litet öppet rum.

Här samlas värmen, här stannar vi. Londi nosar av varje bit av marken. Ibland kommer någon förbi, ibland ingen.

I dessa dagar befinner jag mig i en absurd situation som består i att ju mer jag gör desto mer har jag kvar att göra. För varje studenttext jag går igenom ramlar det in två eller tre nya i min e-postlåda. Duns, duns. Hur vågar jag då sitta och ödsla tid på att prata om det så här? Vet inte, spjärnar väl emot hetsen. Då och då letar jag i minnet efter en roman som på något vis talar om detta fenomen; jag tror att det är en engelsk roman, kanske från början av 1800-talet, men vad heter den? I alla fall är det någon som ska berätta något och ju mer han berättar desto mer har han kvar att berätta. Det är en roman om tiden, vill jag mena. Och det här handlar också om tiden, om hur den sköljer över människan och gör det omöjligt att komma ens till början. Och legenden om Sisyfos befinner sig väl också på det här märkliga fältet, där vattnet rinner uppåt?

Mörkret faller tidigt nu. Värmen gör att jag påminns om andra och sydligare platser försänkta i vintermörker. Men jag är ju just här och det blir väl kallare. Jag tittar på vinternattsdekorationerna och tycker som vanligt att de i Zrinjevac är vackrast. Bilden gör dem ingen rättvisa. Trädens ljusstrumpor ser ut som arga taggiga märlor här, men i verkligheten – och i drömmen – är alltsammans helt annorlunda.

Och fortsätter jag ner mot Glavni kolodvor och stannar upp strax före konstisbanans tingel-tangel och riktar blicken snett bakåt, så ser Umjetnički paviljon ut som ett sagoslott som bjuder på ändlösa ljuskaskader med himlamörkret som bakgrund.

Något att ta spjärn emot inför språnget mot de första vårtecknen…