Kategori: Berättelser ur livet

Det är en märkligt tid med ljusa, ljumma morgnar, ibland soldränkta, ibland milt gråa med mjuka vindar som vrider lätt på björkarnas sista guldlöv. Denna milda mjukhet fortsätter en bit in i eftermiddagen, men när mörkret så småningom hälls ut över staden kommer en annan årstid in. Den blå timmen ser kall ut, även om den kanske inte är det.

Igår stod jag en stund – det är en bit av den stunden ni bevittnar här på bilden – med ryggen mot Glavni kolodvor med blicken sträckt över parken Trg kralja Tomislava bort mot den belysta Umjetnički paviljon, Konstpaviljongen. Långt borta till höger anade jag ljusen från domkyrkotornen. Julgranen hade fått sin plats, såg jag, och konstisbanan i parken verkade större än förra året, men kanske var det bara inbillning. Den tusenårige kung Tomislavs mäktiga silhuett avtecknade sig blåsvart mot den blå timmens himmel. Det är vinter, tänkte jag.

Jag stiger upp en timme tidigare än jag behöver (mina lektioner ligger på eftermiddagar och kvällar, så ingen morgonhets) för att uppleva morgon- eller förmiddagssolen. För någon vecka sedan upptäckte jag ett kafé strax intill det lilla zigenska kvarteret. Det är ett ganska tråkigt kafé egentligen – jag känner ingen där och gatan utanför är rätt trist – men det har alltid sol och det är det viktigaste vid den här tiden på året. Nu är det mitt stamkafé, Royal och husbaren för ursäkta, och här sitter jag och fantiserar om solvargar och vårar och somrar. Och stänger jag ögonen så är allting sant.

För länge sedan – det var väl på 80-talet – levde jag en tid tillsammans med en iranier och jag lärde mig mitt i allt lite farsi, som för övrigt ännu inte skavts bort helt. Och jag minns fortfarande hur Said och hans vänner skojade om chador-bärande kvinnor och att jag så småningom förstod att de egentligen hatade plagget och det det stod för. Men vi var unga och lät ofta livsglädjen ta överhanden och tankarna på denna bistra slöja försvann i den mentala skräpkammaren tillsammans med ayatollorna.

Långt senare, bara något år innan jag lämnade Sverige, undervisade jag under ett par månader irakiska ingenjörer i svenska på Folkuniversitetet. Ja, alla var kanske inte ingenjörer och inte riktigt alla var heller från Irak. Jag minns att det fanns både en serb och Kosovo-alban i gruppen, men den stora majoriteten var irakier och de flesta av dem var ingenjörer. Kanske var det lite fler män än kvinnor i gruppen, men bara obetydligt. Jag minns några kvinnor i kanske femtioårsåldern. Ingen av dem hade slöja och de var målinriktade samtidigt som de hade ett lättsamt sätt. Vi hittade ofta saker att skratta åt tillsammans. Sedan fanns det två eller tre kvinnor i tjugoårsåldern och dem minns jag nu plötsligt som sedda genom ett hål rakt genom tiden. De bar slöja av chador-typ och hade något militant i blicken eller i alla fall tyckte jag det. Jag vet att jag någon gång pratade om dem med en väninna på vägen till bussen. Jag frågade vad hon trodde om det här med att de unga bar slöjor medan de äldre inte gjorde det. Hon hade inget svar.

Och när jag för några månader sedan gick i kvarteret Baščaršija i Sarajevo så såg jag då och då grupper av kvinnor i niqab. Jag fick veta att de inte var från Sarajevo utan att de var turister från något rikt arabland och dessutom fick jag reda på att det pågår om- och tillbyggnader av de gamla moskéerna för stora pengar, kanske från någon Gulfstat. Och de gånger jag kom i närheten av de här kvinnorna hörde jag att de talade arabiska. De var utan undantag hårt beslöjade.

Igår kväll när jag kom hem från den italienska pizzakvällen på Zero Zero, vände jag som vanligt i dörren och tog med mig Londi ut för nattrundan. Ja, natt och natt, klockan var kanske tolv. Det regnade knappt märkbart och vi strosade runt i parken. Jag tänkte tillbaka lite på kvällen och det vi pratat om: harpspel, fysisk träning, flyktingarna, språk, den italienska filmveckan som kommer nu, Santiago… Och jag tänkte också på hur stilla och småstadsaktig Vlaška sett ut i mörkret, innan jag gick in på pizzerian. Gatan löper ju ändå bara ett par steg från stadens allra centralaste delar.

Jag tänkte på att Londis öga plötsligt har läkt efter det där draget hon fick in i det på bilresan till Rab i augusti. Nu har ögat fått tillbaka sin rätta och mycket vackra form och blicken ser mindre sorgsen ut eller egentligen inte sorgsen alls, bara vänlig. Och jag kände mig lugn och tillfreds med det mesta som rör livets innersta cirkel, vi är på rätt plats trots hösten och regnet. Fast jag vet ju att andra som har större anledning att känna sig hemma här är på väg bort till rikare länder. Härom morgonen, när det ännu var sommar i luften, stötte jag på ett ungt par jag känner på Royal. ”Gissa vad vi gör”, sa han. De hade skrivhäften framför sig och höll pennor i händerna. ”Nej, det kan jag inte”, sa jag. Och då fick jag veta att de läser norska. Sedan någon månad. De vill flytta till Norge. ”Det är det rikaste landet”, sa jag då. ”Vi vet”, sa hon. Och jag visste att deras yrken hör till de efterfrågade, så detta kommer säkert att gå bra. Arma Kroatien, men det är deras liv.

Londi nosade efter bröd och annat på marken och jag letade lite efter valnötter, även om jag visste att deras tid är över och att om någon ändå skulle ligga kvar, så skulle vätan fått den att bli grågrön inuti. Och jag bestämde mig på ett vagt sätt för att ta reda på vem som gjort den märkliga Šenoa-statyn på den lilla platsen, där Vlaška börjar eller slutar.

Tunga dagar, trötta, trots solen, trots värmen. Oformliga massor av gjort och ogjort ligger runt mig. Vilket är vilket? Till natten stjälper jag mig i säng och faller handlöst genom lager efter lager ner i sömnens medvetslöshet. Och vaknar jag någon gång i mörkret kan det hända att jag inte vet mitt namn eller vem jag är. Jag orkar sällan skilja ut min egenart ur myllret eller tomheten för det kräver ansträngning. Släpper jag efter är jag en obestämd del av alltet. Och det går inte att se om detta är till sorg eller till glädje.