Igår kväll när jag kom hem från den italienska pizzakvällen på Zero Zero, vände jag som vanligt i dörren och tog med mig Londi ut för nattrundan. Ja, natt och natt, klockan var kanske tolv. Det regnade knappt märkbart och vi strosade runt i parken. Jag tänkte tillbaka lite på kvällen och det vi pratat om: harpspel, fysisk träning, flyktingarna, språk, den italienska filmveckan som kommer nu, Santiago… Och jag tänkte också på hur stilla och småstadsaktig Vlaška sett ut i mörkret, innan jag gick in på pizzerian. Gatan löper ju ändå bara ett par steg från stadens allra centralaste delar.
Jag tänkte på att Londis öga plötsligt har läkt efter det där draget hon fick in i det på bilresan till Rab i augusti. Nu har ögat fått tillbaka sin rätta och mycket vackra form och blicken ser mindre sorgsen ut eller egentligen inte sorgsen alls, bara vänlig. Och jag kände mig lugn och tillfreds med det mesta som rör livets innersta cirkel, vi är på rätt plats trots hösten och regnet. Fast jag vet ju att andra som har större anledning att känna sig hemma här är på väg bort till rikare länder. Härom morgonen, när det ännu var sommar i luften, stötte jag på ett ungt par jag känner på Royal. ”Gissa vad vi gör”, sa han. De hade skrivhäften framför sig och höll pennor i händerna. ”Nej, det kan jag inte”, sa jag. Och då fick jag veta att de läser norska. Sedan någon månad. De vill flytta till Norge. ”Det är det rikaste landet”, sa jag då. ”Vi vet”, sa hon. Och jag visste att deras yrken hör till de efterfrågade, så detta kommer säkert att gå bra. Arma Kroatien, men det är deras liv.
Londi nosade efter bröd och annat på marken och jag letade lite efter valnötter, även om jag visste att deras tid är över och att om någon ändå skulle ligga kvar, så skulle vätan fått den att bli grågrön inuti. Och jag bestämde mig på ett vagt sätt för att ta reda på vem som gjort den märkliga Šenoa-statyn på den lilla platsen, där Vlaška börjar eller slutar.