Det är en märkligt tid med ljusa, ljumma morgnar, ibland soldränkta, ibland milt gråa med mjuka vindar som vrider lätt på björkarnas sista guldlöv. Denna milda mjukhet fortsätter en bit in i eftermiddagen, men när mörkret så småningom hälls ut över staden kommer en annan årstid in. Den blå timmen ser kall ut, även om den kanske inte är det.
Igår stod jag en stund – det är en bit av den stunden ni bevittnar här på bilden – med ryggen mot Glavni kolodvor med blicken sträckt över parken Trg kralja Tomislava bort mot den belysta Umjetnički paviljon, Konstpaviljongen. Långt borta till höger anade jag ljusen från domkyrkotornen. Julgranen hade fått sin plats, såg jag, och konstisbanan i parken verkade större än förra året, men kanske var det bara inbillning. Den tusenårige kung Tomislavs mäktiga silhuett avtecknade sig blåsvart mot den blå timmens himmel. Det är vinter, tänkte jag.