För länge sedan – det var väl på 80-talet – levde jag en tid tillsammans med en iranier och jag lärde mig mitt i allt lite farsi, som för övrigt ännu inte skavts bort helt. Och jag minns fortfarande hur Said och hans vänner skojade om chador-bärande kvinnor och att jag så småningom förstod att de egentligen hatade plagget och det det stod för. Men vi var unga och lät ofta livsglädjen ta överhanden och tankarna på denna bistra slöja försvann i den mentala skräpkammaren tillsammans med ayatollorna.
Långt senare, bara något år innan jag lämnade Sverige, undervisade jag under ett par månader irakiska ingenjörer i svenska på Folkuniversitetet. Ja, alla var kanske inte ingenjörer och inte riktigt alla var heller från Irak. Jag minns att det fanns både en serb och Kosovo-alban i gruppen, men den stora majoriteten var irakier och de flesta av dem var ingenjörer. Kanske var det lite fler män än kvinnor i gruppen, men bara obetydligt. Jag minns några kvinnor i kanske femtioårsåldern. Ingen av dem hade slöja och de var målinriktade samtidigt som de hade ett lättsamt sätt. Vi hittade ofta saker att skratta åt tillsammans. Sedan fanns det två eller tre kvinnor i tjugoårsåldern och dem minns jag nu plötsligt som sedda genom ett hål rakt genom tiden. De bar slöja av chador-typ och hade något militant i blicken eller i alla fall tyckte jag det. Jag vet att jag någon gång pratade om dem med en väninna på vägen till bussen. Jag frågade vad hon trodde om det här med att de unga bar slöjor medan de äldre inte gjorde det. Hon hade inget svar.
Och när jag för några månader sedan gick i kvarteret Baščaršija i Sarajevo så såg jag då och då grupper av kvinnor i niqab. Jag fick veta att de inte var från Sarajevo utan att de var turister från något rikt arabland och dessutom fick jag reda på att det pågår om- och tillbyggnader av de gamla moskéerna för stora pengar, kanske från någon Gulfstat. Och de gånger jag kom i närheten av de här kvinnorna hörde jag att de talade arabiska. De var utan undantag hårt beslöjade.