Kategori: Berättelser ur livet

På kvällen fredagen den trettonde kom jag till HNK (Kroatiska nationalteatern) för att se baletten Modrobradi (Blåskägg) i bästa sällskap. Jag hade fått två biljetter av min vän Duilio Ingraffia, en av dansarna, och jag visste redan från början var mitt på fokus skulle ligga.

Riddar Blåskägg känner vi alla, han hör till våra arketyper och många är de som har spunnit sina berättelser kring honom. Den här versionen bygger på Anatole France’ berättelse Les sept femmes de la Barbe-Bleue som i sin tur bygger på Perraults La Barbe bleue som finns i Les Contes de ma mère l’Oye (Gåsmors sagor) som i sin tur förlorar sig bakåt på den europeiska folksagans vindlande stigar. (Ja, denna text är också en hyllning till Frankrike, till Europa.) Bakom Modrobradi står den kroatiske koreografen Staše Zurovac och den makedonske kompositören Marjan Nećak. Och dansarna är från HNK:s balettensemble. Och nu går ridån upp och framför oss finns en blekblå värld som musiken strömmar mäktig och suggestiv över. Det flyter och det rycker. Blåskägg sjunger om sitt öde bredvid en huvudlös kvinnodocka. Golvet är en matt spegel. Sedan följer händelserna på varandra i ett långt vibrerande förlopp av dans, akrobatik, sång, musik, monologer och ljusspel. Kropparna rör sig mellan skenbart sönderfall och koncentrerad samling. Jag ser kroppsdelar sjunka och höjas på de mest överraskande sätt. En plastisk massa rinner hit och dit, ibland mjukt svepande, ibland med hårda hack. Då och då blixtrar en kniv mellan blanka tänder under djärva blickar. Dansen pendlar mellan anatomilektion, lek och vildhet. Och skönt stillastående ögonblick.

Jag tittar på mitt sätt och låter Duilio bli huvudpersonen, fastän han inte är Blåskägg. Jag ser hur han rör sig genom rummet, hans absoluta hållning av spänst och dynamik lyser dunkelt men tydligt. Det är inte svårt att hitta honom bland de andra. Och för mig får hela ensemblens rörelser en extra botten. Jag ser och hör Blåskägg och de kvinnliga solisterna. Jag ser helhetens kollektiva rörelsermönster och jag ser Duilio som ett stråk som löper hit och dit genom den gemensamma rörelseväven.

Jag tar mina omöjliga förbjudna bilder uppifrån min höga läktarplats. I den ironiska bankettscenen, där tallrikarna jonglerar från dansarnas händer, är Duilio nummer fem från höger. Jag ser det på axlarna och huvudets hållning. Mindre och mindre följer jag handlingen som en linje. I stället blir den till ett slags behållare för kropparnas rörelser och musikens klanger. Den blir rymd i stället för sträcka och alla de enskilda scenerna simmar runt viktlösa i berättelsens stora glas.

Det är Duilio som svävar nertill i det vänstra hörnet.

°°

Här kan ni en kort filmsekvens från Modrobradi.

Och här kan ni läsa något sakligt om baletten.

Solen fortsätter att ösa sitt guld över oss, trots allt som oroar och trycker eller till tröst för det. I helgen slog Londi och jag gång på gång våra lovar kring det lilla zigenska kvarteret strax här intill. Där lyser solen på ett särskilt sätt, inga höga byggnader kastar sina kalla skuggor just där och de gamla byhusen står så klokt placerade att de bildar en egen liten värld, som pekar inåt. Vi stannade upp och lät gubbgänget, som alltid verkar ha något litet reperationsprojekt på gång, ställa frågor om Londi, hennes ålder och ras och annat som jag kan svara på rätt ledigt.

Jag har hittat ett litet kafé i kvarterets utkant och där sitter jag nu i solen med Londi och dricker mitt morgonkaffe, de dagar vi inte går till Royal. Dessa yttersta dagar innan dimman och gråheten kommer, måste vi ta vara på på ett särskilt sätt.

Den långa raden av strålande solskensdagar har vridit lite på mina vanor. Nästan varje morgon sitter jag en inte så kort stund vid ett av de soligaste borden på Royal och dricker mitt kaffe, medan Londi ligger och vilar vid mina fötter. Egentligen flåsar plikterna mig i nacken mer än någonsin och jag ligger efter med nästan allt, men den här stunden stjäl jag från tiden, om och om igen sker samma lugna glada stöld.

Och när Londi och jag sedan återvänt hem och jag satt mig vid mitt bord och gått in i mina uppgifter och Londi klättrat upp på soffan – det kan hon fortfarande – så händer det då och då att jag reser mig och öppnar fönstret på vid gavel och lutar mig ut en aning och tittar mot Royal och människorna som sitter vid borden i solljuset. Varje gång ser jag också mig själv där och Londi förstås. Jag tar luftens stora spegel och är både här och där.

Dagarna jagar på med sin blänkande korthet; redan tidigt om kvällarna klipps deras solglans bort. Men Mandarinmannen är tillbaka, det hör ju till när hösten börjar luta sig in över sitt kalla fält. Fast det är fel dag, men det här året kanske det är tisdagarna som är bestämda för mandariner. I alla fall köper jag ett nät och Londi låter sig klias av Mandarinmannen och plötsligt inser jag att han är en annan än förra året. Väldigt lik, men en annan. Den största skillnaden är att han inte alls är rädd för Londi. Den andre låtsades att han tyckte om hundar. Detta finns inristat i mitt minne, även om jag kanske aldrig förr tänkt på det så här.

Lite för er som inte känner till detta kvarters speciella sevärdhet men också för er som gör det och kanske undrar över en fortsättning vill jag på nytt gå ett varv runt ”Patriotens hus” och fundera lite kring dess egendomliga gestalt.

Huset är ett slags pepparkakshus, där ständigt nya prydnader och ornament klistras fast eller hängs upp, och patrioten är en häxa. Han ler aldrig och han kilar som en råtta upp och ner för små rangliga stegar ständigt upptagen med någon ny idé. På kroatiska högtidsdagar strömmar patriotiska sånger ut från huset och den hemliga innergården och flaggorna fladdrar från stängerna. Kartor över Kroatien, kroatiska emblem och målningar som föreställer viktiga byggnader i Zagreb är fästade vid murar och ytterväggar. Trätavlan som berättar historien om Sigečica, kvarteret här, finns nu i två versioner. Och tittar man in genom spjälorna i den höga grinden ser man ett virrvarr av slaviska träfantasier. Men mycket verkar ha slitit sig ur sin kroatiska form: Trasbarocken och vildklassicismen med alla sina pilastrar, kapitäl, betongkulor och andra förgyllda ornament, är de verkligen så kroatiska? Och bananplantorna som detta år vuxit sig högre än huset, de talar väl egentligen om helt andra platser?

Hela tiden vittrar pepparkakshuset, så varje dag rasar någon kula, ram eller plakett till marken. Och ni som varit här förr vet att det då och då händer att någon frestas slita loss några av de pråliga dekorationerna och krossa dem mot gatan.