På kvällen fredagen den trettonde kom jag till HNK (Kroatiska nationalteatern) för att se baletten Modrobradi (Blåskägg) i bästa sällskap. Jag hade fått två biljetter av min vän Duilio Ingraffia, en av dansarna, och jag visste redan från början var mitt på fokus skulle ligga.
Riddar Blåskägg känner vi alla, han hör till våra arketyper och många är de som har spunnit sina berättelser kring honom. Den här versionen bygger på Anatole France’ berättelse Les sept femmes de la Barbe-Bleue som i sin tur bygger på Perraults La Barbe bleue som finns i Les Contes de ma mère l’Oye (Gåsmors sagor) som i sin tur förlorar sig bakåt på den europeiska folksagans vindlande stigar. (Ja, denna text är också en hyllning till Frankrike, till Europa.) Bakom Modrobradi står den kroatiske koreografen Staše Zurovac och den makedonske kompositören Marjan Nećak. Och dansarna är från HNK:s balettensemble. Och nu går ridån upp och framför oss finns en blekblå värld som musiken strömmar mäktig och suggestiv över. Det flyter och det rycker. Blåskägg sjunger om sitt öde bredvid en huvudlös kvinnodocka. Golvet är en matt spegel. Sedan följer händelserna på varandra i ett långt vibrerande förlopp av dans, akrobatik, sång, musik, monologer och ljusspel. Kropparna rör sig mellan skenbart sönderfall och koncentrerad samling. Jag ser kroppsdelar sjunka och höjas på de mest överraskande sätt. En plastisk massa rinner hit och dit, ibland mjukt svepande, ibland med hårda hack. Då och då blixtrar en kniv mellan blanka tänder under djärva blickar. Dansen pendlar mellan anatomilektion, lek och vildhet. Och skönt stillastående ögonblick.
Jag tittar på mitt sätt och låter Duilio bli huvudpersonen, fastän han inte är Blåskägg. Jag ser hur han rör sig genom rummet, hans absoluta hållning av spänst och dynamik lyser dunkelt men tydligt. Det är inte svårt att hitta honom bland de andra. Och för mig får hela ensemblens rörelser en extra botten. Jag ser och hör Blåskägg och de kvinnliga solisterna. Jag ser helhetens kollektiva rörelsermönster och jag ser Duilio som ett stråk som löper hit och dit genom den gemensamma rörelseväven.
Jag tar mina omöjliga förbjudna bilder uppifrån min höga läktarplats. I den ironiska bankettscenen, där tallrikarna jonglerar från dansarnas händer, är Duilio nummer fem från höger. Jag ser det på axlarna och huvudets hållning. Mindre och mindre följer jag handlingen som en linje. I stället blir den till ett slags behållare för kropparnas rörelser och musikens klanger. Den blir rymd i stället för sträcka och alla de enskilda scenerna simmar runt viktlösa i berättelsens stora glas.
Det är Duilio som svävar nertill i det vänstra hörnet.
°°