Dagarna jagar på med sin blänkande korthet; redan tidigt om kvällarna klipps deras solglans bort. Men Mandarinmannen är tillbaka, det hör ju till när hösten börjar luta sig in över sitt kalla fält. Fast det är fel dag, men det här året kanske det är tisdagarna som är bestämda för mandariner. I alla fall köper jag ett nät och Londi låter sig klias av Mandarinmannen och plötsligt inser jag att han är en annan än förra året. Väldigt lik, men en annan. Den största skillnaden är att han inte alls är rädd för Londi. Den andre låtsades att han tyckte om hundar. Detta finns inristat i mitt minne, även om jag kanske aldrig förr tänkt på det så här.
