Kategori: Berättelser ur livet

Lite för er som inte känner till detta kvarters speciella sevärdhet men också för er som gör det och kanske undrar över en fortsättning vill jag på nytt gå ett varv runt ”Patriotens hus” och fundera lite kring dess egendomliga gestalt.

Huset är ett slags pepparkakshus, där ständigt nya prydnader och ornament klistras fast eller hängs upp, och patrioten är en häxa. Han ler aldrig och han kilar som en råtta upp och ner för små rangliga stegar ständigt upptagen med någon ny idé. På kroatiska högtidsdagar strömmar patriotiska sånger ut från huset och den hemliga innergården och flaggorna fladdrar från stängerna. Kartor över Kroatien, kroatiska emblem och målningar som föreställer viktiga byggnader i Zagreb är fästade vid murar och ytterväggar. Trätavlan som berättar historien om Sigečica, kvarteret här, finns nu i två versioner. Och tittar man in genom spjälorna i den höga grinden ser man ett virrvarr av slaviska träfantasier. Men mycket verkar ha slitit sig ur sin kroatiska form: Trasbarocken och vildklassicismen med alla sina pilastrar, kapitäl, betongkulor och andra förgyllda ornament, är de verkligen så kroatiska? Och bananplantorna som detta år vuxit sig högre än huset, de talar väl egentligen om helt andra platser?

Hela tiden vittrar pepparkakshuset, så varje dag rasar någon kula, ram eller plakett till marken. Och ni som varit här förr vet att det då och då händer att någon frestas slita loss några av de pråliga dekorationerna och krossa dem mot gatan.

Innan vi gjorde söndagens lilla slovenska resa fick Toma idén att försöka ta med lite kläder, skor och mat till den flyktingförläggning som ska finnas strax innanför den slovenska gränsen vid den kroatiska gränsövergången Harmica. Vi packade bilen ganska full och så gav vi oss av i nordvästlig riktning först mot Zaprešić och sedan vidare till Harmica. Där visade det sig att gränsövergången är stängd på grund av flyktingrörelserna och ingen visste var vi kunde lämna sakerna, utom att någon gav en svävande upplysning om att det skulle vara bredvid ett litet kapell. Vi bestämde oss för att Londi och jag skulle hoppa av i Harmica och sträcka på benen och vänta lite där, medan Toma tog reda på var det där kapellet kunde finnas.

Solen sken härligt och vi var snart hemma i den lantliga miljön. Jag tittade på det lilla lokaltåget som anlände från Zagreb, stod en stund och såg väntande ut medan ett fåtal människor gick av och sedan på. Ja, och kort därefter avgick tåget mot Zagreb igen. Londi nosade under träden och hittade lite intressant skräp vid en papperskorg. Efter en stund kom Toma tillbaka. Han hade lämnat av sakerna men var inte helt säker på om platsen var den rätta. Londi och jag klev in i bilen och så började letandet efter en möjlig gränsövergång. På mig verkade det som om vi åkte i cirklar ett tag och Toma sa något om att en däckfirma som ligger strax innanför Harmica på den slovenska sidan nu kommer att gå back. Däcken är billigare där än i Kroatien, men nu när vägen dit blivit krånglig och längre, så kanske en del inte tycker det är mödan värt eller en tillräcklig besparing. Någonstans vid Bregana (tror jag) kom vi över och sedan såg vi soldater och tält och människor som ställde upp en matvaror på långbord på ett fält. Några höll, så vitt vi kunde se, på med att tvätta eller desinficera något. Men vi såg inga flyktingar, även om ett antal nog måste ha varit där någonstans i närheten. I mitt huvud blandades de dramatiska bilderna från gränsövergången jag sett på tv med denna underliga vaghet och jag tänkte något om att ”det är så här det är i verkligheten – i verkligheten går det ofta inte att se vad som händer”.

Igår var en härlig solskensdag och på eftermiddagen satt vi och drack Portugizac och pratade och pratade på Trg Kerempuha. Människorna såg glada och avspända ut och ett tag var det dans till några gatumusikanters toner. En lycklig dag.

Denna morgon är vädret mjukt och behagligt, lite kyligt kanske, men ingen vind och ingen påträngande fukt. Londi ligger under fönstret och är ganska trött, för den promenad som vi förr räknade som kort eller i alla fall ganska kort har nu blivit lång, men ännu klarar hon att gå den och kanske vinner den nya värden med denna ultrarapid.

Jag plockade druvor både där jag är inbjuden att plocka och där jag inte är det. De små blåa druvorna var lite nattkalla i handen och munnen och som vanligt goda. Vid hörnet mellan Kornatska och Brijunska dök den lilla runda blanksvarta Ajka upp och hon kråmade sig strax med stor energi för både Londi och mig. Hon är ett paket glädje. Hennes husse kom lite efter henne och frågade hur jag haft det i Rijeka. Jag lyssnade uppmärksamt till böjningen av stadsnamnet: u Rijeci. Jag svarade något entusiastiskt. Och så skuttade Ajka vidare längs Kornatska med husse i släptåg. Londi tog det lugnare och luktade sig systematiskt fram utmed häckarna.

Jag tänkte på tidens gång och sedan på den stora flyktingkatastrofen. Hur började det egentligen? Och när kom den här väldiga accelerationen? Och hur kommer det att gå? På sista tiden har jag lärt mig namnen på de små orterna Tovarnik, Bapska och Opatovac. De ligger långt borta i sydöstra Slavonien på gränsen mot Serbien. Jag ser dem på tv varje dag. Här finns gränsövergångarna och de jättelika lägren, där det ibland verkar utbryta kaos. Alla vill vidare – det sägs att bara tre av över 100 000 har sökt asyl här – men på gränsen mot Slovenien går det trögt. Jag ser bilder från Dobova och Bregana nästan varje dag också och jag känner inte igen någonting alls. Där det annars brukar vara så tomt eller glest är det överallt människor och fladdrande plaststycken mot regnet eller vinden.

Och jag tänker på översvämningarna. Nyss såg jag bilder från Sisak, som precis som Karlovac är en stad som byggts där floder möts. Bilderna av vattenmassorna och lerfloderna följer mig, särskilt efter att jag åkte förbi Karlovac på vägen till Rijeka, då jag såg det i verkligheten. Men här är det lugnt just nu och Londi och jag gick nyss under träden invid genomfartsleden Slavonska och jag tänkte inte ens på ljudet från lastbilarna och långtradarna, kanske var det väldigt lite trafik där denna morgon? Och Londi hon luktade och undersökte marken och det var svårt att föreställa sig någon viktigare syssla.

Det är genom din nöd du hjälper andra, hörde jag mig själv säga. Det är genom att visa din hjälplöshet, som du får andra att känna sig betydelsefulla, som bärare av mening och värme. Även när de – vi – misslyckas med själva hjälpandet. Parallella duktigheter ger inget till någon och frågan är om vi alls är människor, där vi drar fram i oklanderlig präktighet. Men sorgen och trösten, smärtan och lindringen, de gör oss till systrar och bröder.