Kategori: Berättelser ur livet

En dag som börjar på polisstationen kan väl aldrig bli bra? Nej, det hade jag inte kunnat tro och början var inte lysande. Jag har ännu inte fått ut årets uppehållstillstånd eller ”registreringskort”, men det bör komma, eller ja komma och komma, jag lär få köa efter det inom någon vecka. Nå, för ett tag sedan fick jag idén att försöka skaffa mig ett ”stalni boravak”, ett permanent uppehållstillstånd eller åtminstone ett tillstånd för fem år. Jag hade hört att man efter att ha arbetat här i fem år kan få ett sådant. Och sist jag var hos polisen gjorde jag ett lamt försök och blev förstås avvisad, eftersom jag inte hade något papper parat på mig som bevisade att jag arbetat i fem år. Jag mumlade något om att de ju har alla mina papper sedan fem år, men jag la ingen energi i mitt mummel, eftersom jag förstod att det skulle vara meningslöst. Men sedan bad jag ändå om ett papper från dekanen om att jag arbetat på universitetet den tid jag har. Och inom några dagar låg ett sådant papper på mitt bord i rum B007. Och imorse samlade jag mig till attack. Jag tog spårvagnen och gick sedan genom regnet den sista biten till polisstationen. När jag kom till andra våning var det ovanligt lite folk i den stora salen så jag gick på prov rakt fram till utlänningsdisken och ignorerade att damen bakom glaset tittade avvisande på mig. Snabbt sa jag att jag kände igen henne från veckan innan och att jag nu hade pappren om de fem årens arbete, som hon då hade krävt av mig. Jag visade henne ”kvittot” från förra gången och pappren från dekanen. Hon tittade demonstrativt oförstående på mig. Sedan pekade hon på ett datum: 30.9 2016. ”Det är inte fem år”, menade hon. ”Sant”, sa jag, "men det är inte det det handlar om." Ett tag stampade vi fast oss i våra egna fotspår mot varandra, men så tröttnade hon och hänvisade mig till rum 104. Och jag gick dit, knackade, kände på dörren, öppnade, men ingen där, så jag satte mig på en bänk mittemot och började läsa.

Kort efter det kom en man i kanske 45-årsåldern. Han såg förvånansvärt pigg och fräsch ut för att arbeta i det huset och dessutom reagerade jag på att han var man. Jag tror aldrig förr jag har träffat en man där, jag menar bland dem som arbetar där. Med en elegant gest bjöd han mig att slå mig ner. Jag drog snabbt mitt ärende och han tog fram mina filer i datorn (första gången jag sett någon använda en dator på ett rimligt sätt i det huset) och så sa han att javisst får jag ansöka om ”stalni boravak”. ”Det gäller i tio år och sedan kan ni ansöka om medborgarskap, om ni vill.” ”Oj”, tänkte jag, ”hur gick detta till?”. I lätt ton gav han mig några instruktioner om kopia av pass och tidigare uppehållstillstånd och så räckte han mig ett formulär att fylla i. ”Kom tillbaka efter den andra november, så ordnar vi detta”, sa han. Med en känsla av svindel tackade jag och lämnade rummet.

När jag kom ut på gatan hade det slutet regna och jag gick uppför längs Petrinjska för att leta efter spännande gatukonst på en tvärgata. Rudolf hade hittat några bilder på en blogg och ville att jag skulle titta efter i verkligheten. När jag kom till Đorđićeva svängde jag in där och se där på en husvägg var de fantastiska snäckbilderna. De jättelika snäckorna liksom lutade sig ut över gatan.

Full av glatt humör tog jag bild efter bild. Sedan gick jag vidare upp mot stora torget. Där pågick en spännande ”vintermarknad”. Jag gav mig in på ”degustacija” av diverse torkade köttbitar. Folk åt och hade synpunkter på smaker och annat. Jag köpte honung, ajvar och pršut.

Sedan ringde jag till Christine och berättade historien om upphållstillstånd och medborgarskap. Hon blev nästan lika glad som jag och frågade om jag inte ville åka upp till henne på berget och dricka kaffe. Ja, det ville jag, så jag hoppade på nummer 14 och strax var jag uppe i Mihaljevac – ni anar inte vilket flyt denna dag har – och visst stod nummer 15, som går upp på berget, där precis färdig för avfärd. Så jag for upp till Gračani, hoppade av i solsken och gick över höjden. Ja, och så satt vi där på balkongen i solen och drack kaffe och åt hembakat och pratade och pratade och skrattade och livet var just så där enkelt och bra, som det kan vara ibland. Efter kanske två timmar sa jag hejdå och gick till spårvagnshållplatsen igen för att åka ner till mina ”sydliga trakter.”

Lopudska är en liten gata som korsar Hvarska på ett lite oregelbundet sätt. Londi och jag passerar ofta förbi där för det är ju bara ”om hörnet” härifrån räknat. Under sommaren som gick har det inträffat en stor förändring med ett av husen vid gatan. Ja, kanske ännu mer med trädgården. Jag blev både ledsen och upprörd när jag en dag såg att den vilda blomsterträdgården med den stora bananplantan i mitten hade blivit bortskrapad. Kvar var bara den nakna marken. Och kort därefter försvann bersån med vinrankorna som om förhöstarna brukade bära sådana där små söta mörkblåa druvor med stora kärnor och tjocka skal. Och sedan drogs körsbärsträdet och fikonträdet upp med rötterna, så att det av trädgården bara fanns själva ytan kvar. Kvadratmeter i stället för växande grönt liv. Men rent och tydligt och liksom större.

Man har murat upp ett garage där träden stått, men huset verkar få stå kvar som ett skal till ett nytt hus. Jag tittar på alltsammans och försonar mig med det. Och jag tänker att om huset hade fått förfalla tills taket föll in och väggarna mjuknade, så hade kanske allt till sist rivits och något helt nytt och sannolikt högt och fult skulle kommit i dess ställe. Så här är det egentligen bara fråga om en skinnömsning. Huset kommer tillbaka med sin lilla skuggiga veranda som skyddar så bra mot den heta sommarsolen. Bersån kommer tillbaka, ja, inte genast, men vinrankor växer rätt snabbt. Och bananplantan kommer kanske igen i ny gestalt om något år och blommorna kommer helt säkert. Träden tar längre tid, men de kommer också fast kanske inte just körsbär och fikon…

Världen blir så liten när det regnar. Blicken vänds neråt, söker inte ens något vid horisonten. Det gråa ljuset som egentligen är mörker rullar in allt i ludd och oklarhet. Synen har inga fält och hörseln sövs av det monotona trummandet. Och just detta regn är ett kyligt sådant, så känseln kryper inåt, vänder hårdhuden ut. Men kanske lever lukterna? För den som har en bra nos. Londi har nog det och hon stannar gång på gång på vår väg mot bagaren. Och jag trampar otåligt på stället. Londi undersöker. Jag faller in i mig själv, samtidigt som jag känner droppar rinna nerför pannan. Nej, jag tog inget paraply, även om jag har ett nytt nu, som ledigt går att fälla upp. Jag tycker inte om att bära. Men hur sant är det? Hem bar jag inte bara brödet utan också en liten druvklase jag nöp av bland rankorna, där där jag får plocka hur mycket jag vill.

Sedan torsdagen, då jag fick veta att man upptäckt något malignt i det som togs bort vid Londis operation för några veckor sedan, har jag vandrat runt i ett slags limbo. Jag försökte vara som vanligt, äta och dricka som vanligt, arbeta som vanligt, gå omkring med Londi som vanligt, prata med vänner som vanligt. Och jag gick till polisstationen och gick igenom alla mer eller mindre absurda procedurer där, jag bet ihop och trampade framåt. Och jag försökte sova som vanligt och det både gick och gick inte. Hela tiden såg jag de här dagarna och nätterna som en frist att ändå på något sätt vila i. På onsdagen – idag alltså – var ultraljudet som skulle berätta om det fanns några metastaser.

Igår kväll, när Londi fått sin kvällsmat, tänkte jag ut min plan. Till ultraljudet skulle hon komma fastande, så det skulle inte bli någon frukost innan vi gav oss av till sjukhuset. Jag bestämde mig för att sätta väckarklockan ganska snävt före den tidpunkt då vi skulle ge oss av. Jag skulle hinna duscha och klä på mig, inget mera. Skulle Londi vara fastande skulle jag också det. Och vi skulle gå till fots för att hon skulle uppfatta det som en vanlig morgonpromenad. Ja, det tar en knapp halvtimme att gå till djursjukhuset, om man nosar lagom mycket längs vägen.

Morgonen kom med spöregn och jag tvekade lite. Skulle jag ringa Dragans zoo-taxi? Men, nej, det skulle jag inte, tänkte jag. Regn distraherar och ger något konkret att kämpa emot. Så vi gav oss av, gick ut genom porten och jag fällde upp paraplyet. Den första sträckan travade Londi på ganska muntert, men så insåg hon vart vi var på väg eller ja, hon anade det i alla fall. Hon gick långsammare och långsammare och till sist ställde hon sig på tvären mot gångriktningen. Jag drog i henne, försökte övertala henne, drog i henne, jag suckade högt och fick gråten i halsen. Inne i mitt huvud var det dunkelt och grått. Tankarna låg tunga och hjälplösa. Men vi stretade vidare ändå, jag sammanbitet och hon motsträvigt, båda olyckliga. Och så var vi framme vid byggnaden. Lite lättad var Londi när vi gick förbi kirurgen, för dit ville hon verkligen inte, men sedan svände jag in mot invärtesmottagningen och då tvekade hon igen. Fast vi kom in rätt ledigt och där inne låg tre mycket trevliga hanhundar, så Londi tappade sitt skräckfokus och luktade lite på dem och lät sig luktas på. Och så ropades vi in först av alla. En ung kvinnlig veterinär, som vi bara kände helt flyktigt sedan tidigare, förde oss till ultraljudsrummet. Londi försökte glida ut när hon såg sängen och apparaterna, men jag var ju tvungen att stoppa henne, för vad ville jag annars där? Men ögonblicket efter sa jag något dunkelt om att jag inte visste vad vi gjorde där. Veterinären (kan inte hennes namn) log vänligt uppmuntrande och sa att jag kunde göra som jag ville. Så vi stannade och Londi blev upplyft på sängen. Ja, det var faktiskt ett slags säng, inte ett bord. Hon fick magen rakad och sedan började den långa och noggranna undersökningen, som väl allt som allt tog närmare 40 minuter. Jag satt vid Londis huvud och hade ultraljudsskärmen bredvid mig. En sjukvårdare höll Londis ben och vetrinären förde runt sitt undersökningsredskap medan hon uppmärksamt tittade på skärmen. Jag försökte att både se och inte se hennes ansiktsuttryck. Ibland tittade jag bara på Londi och viskade lite med henne, ibland låtsades jag titta på väggen bakom veterinären medan jag egentligen tjuvtittade på henne och letade efter förändringar i hennes ögon eller ansikte. Ibland tittade jag rakt på henne, men vågade inte hålla blicken riktad så mer än mycket korta stunder. Men allt jag såg i hennes ansikte var koncentrerad uppmärksamhet, hela tiden samma uttryck. I mitt huvud bytte scenarierna löpnade plats. Så var undersökningen slut och jag fick veta att inga metastaser syntes på lever eller lymfknutar. Det enda hon inte var helt nöjd med var en mindre förändring på mjälten, men hon sa också att sådant är vanligt på mycket gamla hundar och att förloppet brukar vara ytterst långsamt. Jag tackade nej till alla provtagningar på mjälten och hon sa att hon förstod mig. Så fort Londi var nere på golvet igen drog hon som ett streck bort mot dörren. Jag tackade och vi gick ut i väntrummet och så fick jag räkningen på knappt 300 kuna, en modest summa.

Hemåt gick vi på ett strövande sätt, som om vi inte skulle någonstans. Det regnade fortfarande, men Londi rullade sig ändå i gräset flera gånger. Hon verkade känna sig fri på något sätt. Och jag gick utan att tänka något alls, hjärnan låg i viloläge. Och när vi efter en obestämd tid kom hem, så åt vi först vår missade frukost och sedan sjönk Londi ner på sitt ulltäcke och jag damp ner på soffan och föll rakt in i sömnen och stannade där i minst tre timmar.

Det är en mild dag, solen värmer lågmält och utan starkare ljus, fast ibland spelar strålarna en kort melodi över trädens löv eller över husväggarna. På morgonen satt Londi och jag i eller snarare utanför Bar Royal och njöt av den stilla, ljumma luften. Jag drack kaffe och Londi lät sig klappas. Jag tittade över parkeringsplatsen mot vårt hus och balkongrummets fönster alldeles ovanför fläktfirman. Där bor vi, tänkte jag.

Och jag tänkte att jag nu nog accepterat att det är höst och att det till exempel inte blir fler bad i Bundek för mig i år. Sista gången var i mitten av september, strax efter hemkomsten från Sarajevo. Fast visst går det fortfarande att bada här, men då blir det bad som lutar sig åtminstone lite lätt in i det heroiska och heroiska bad passar inte riktigt här. Sådant passar bättre i Sverige, för där blir det heroiskt med mera eftertryck.

Jag lutar mig inåt och försöker förstå tillvaron så gott jag kan den vägen. Jag bygger mot mitten för att nå balans, lutar mig inte ut över vidderna…