En bra dag

En dag som börjar på polisstationen kan väl aldrig bli bra? Nej, det hade jag inte kunnat tro och början var inte lysande. Jag har ännu inte fått ut årets uppehållstillstånd eller ”registreringskort”, men det bör komma, eller ja komma och komma, jag lär få köa efter det inom någon vecka. Nå, för ett tag sedan fick jag idén att försöka skaffa mig ett ”stalni boravak”, ett permanent uppehållstillstånd eller åtminstone ett tillstånd för fem år. Jag hade hört att man efter att ha arbetat här i fem år kan få ett sådant. Och sist jag var hos polisen gjorde jag ett lamt försök och blev förstås avvisad, eftersom jag inte hade något papper parat på mig som bevisade att jag arbetat i fem år. Jag mumlade något om att de ju har alla mina papper sedan fem år, men jag la ingen energi i mitt mummel, eftersom jag förstod att det skulle vara meningslöst. Men sedan bad jag ändå om ett papper från dekanen om att jag arbetat på universitetet den tid jag har. Och inom några dagar låg ett sådant papper på mitt bord i rum B007. Och imorse samlade jag mig till attack. Jag tog spårvagnen och gick sedan genom regnet den sista biten till polisstationen. När jag kom till andra våning var det ovanligt lite folk i den stora salen så jag gick på prov rakt fram till utlänningsdisken och ignorerade att damen bakom glaset tittade avvisande på mig. Snabbt sa jag att jag kände igen henne från veckan innan och att jag nu hade pappren om de fem årens arbete, som hon då hade krävt av mig. Jag visade henne ”kvittot” från förra gången och pappren från dekanen. Hon tittade demonstrativt oförstående på mig. Sedan pekade hon på ett datum: 30.9 2016. ”Det är inte fem år”, menade hon. ”Sant”, sa jag, "men det är inte det det handlar om." Ett tag stampade vi fast oss i våra egna fotspår mot varandra, men så tröttnade hon och hänvisade mig till rum 104. Och jag gick dit, knackade, kände på dörren, öppnade, men ingen där, så jag satte mig på en bänk mittemot och började läsa.

Kort efter det kom en man i kanske 45-årsåldern. Han såg förvånansvärt pigg och fräsch ut för att arbeta i det huset och dessutom reagerade jag på att han var man. Jag tror aldrig förr jag har träffat en man där, jag menar bland dem som arbetar där. Med en elegant gest bjöd han mig att slå mig ner. Jag drog snabbt mitt ärende och han tog fram mina filer i datorn (första gången jag sett någon använda en dator på ett rimligt sätt i det huset) och så sa han att javisst får jag ansöka om ”stalni boravak”. ”Det gäller i tio år och sedan kan ni ansöka om medborgarskap, om ni vill.” ”Oj”, tänkte jag, ”hur gick detta till?”. I lätt ton gav han mig några instruktioner om kopia av pass och tidigare uppehållstillstånd och så räckte han mig ett formulär att fylla i. ”Kom tillbaka efter den andra november, så ordnar vi detta”, sa han. Med en känsla av svindel tackade jag och lämnade rummet.

När jag kom ut på gatan hade det slutet regna och jag gick uppför längs Petrinjska för att leta efter spännande gatukonst på en tvärgata. Rudolf hade hittat några bilder på en blogg och ville att jag skulle titta efter i verkligheten. När jag kom till Đorđićeva svängde jag in där och se där på en husvägg var de fantastiska snäckbilderna. De jättelika snäckorna liksom lutade sig ut över gatan.

Full av glatt humör tog jag bild efter bild. Sedan gick jag vidare upp mot stora torget. Där pågick en spännande ”vintermarknad”. Jag gav mig in på ”degustacija” av diverse torkade köttbitar. Folk åt och hade synpunkter på smaker och annat. Jag köpte honung, ajvar och pršut.

Sedan ringde jag till Christine och berättade historien om upphållstillstånd och medborgarskap. Hon blev nästan lika glad som jag och frågade om jag inte ville åka upp till henne på berget och dricka kaffe. Ja, det ville jag, så jag hoppade på nummer 14 och strax var jag uppe i Mihaljevac – ni anar inte vilket flyt denna dag har – och visst stod nummer 15, som går upp på berget, där precis färdig för avfärd. Så jag for upp till Gračani, hoppade av i solsken och gick över höjden. Ja, och så satt vi där på balkongen i solen och drack kaffe och åt hembakat och pratade och pratade och skrattade och livet var just så där enkelt och bra, som det kan vara ibland. Efter kanske två timmar sa jag hejdå och gick till spårvagnshållplatsen igen för att åka ner till mina ”sydliga trakter.”