Det är en mild dag, solen värmer lågmält och utan starkare ljus, fast ibland spelar strålarna en kort melodi över trädens löv eller över husväggarna. På morgonen satt Londi och jag i eller snarare utanför Bar Royal och njöt av den stilla, ljumma luften. Jag drack kaffe och Londi lät sig klappas. Jag tittade över parkeringsplatsen mot vårt hus och balkongrummets fönster alldeles ovanför fläktfirman. Där bor vi, tänkte jag.
Och jag tänkte att jag nu nog accepterat att det är höst och att det till exempel inte blir fler bad i Bundek för mig i år. Sista gången var i mitten av september, strax efter hemkomsten från Sarajevo. Fast visst går det fortfarande att bada här, men då blir det bad som lutar sig åtminstone lite lätt in i det heroiska och heroiska bad passar inte riktigt här. Sådant passar bättre i Sverige, för där blir det heroiskt med mera eftertryck.
Jag lutar mig inåt och försöker förstå tillvaron så gott jag kan den vägen. Jag bygger mot mitten för att nå balans, lutar mig inte ut över vidderna…