Denna morgon är vädret mjukt och behagligt, lite kyligt kanske, men ingen vind och ingen påträngande fukt. Londi ligger under fönstret och är ganska trött, för den promenad som vi förr räknade som kort eller i alla fall ganska kort har nu blivit lång, men ännu klarar hon att gå den och kanske vinner den nya värden med denna ultrarapid.
Jag plockade druvor både där jag är inbjuden att plocka och där jag inte är det. De små blåa druvorna var lite nattkalla i handen och munnen och som vanligt goda. Vid hörnet mellan Kornatska och Brijunska dök den lilla runda blanksvarta Ajka upp och hon kråmade sig strax med stor energi för både Londi och mig. Hon är ett paket glädje. Hennes husse kom lite efter henne och frågade hur jag haft det i Rijeka. Jag lyssnade uppmärksamt till böjningen av stadsnamnet: u Rijeci. Jag svarade något entusiastiskt. Och så skuttade Ajka vidare längs Kornatska med husse i släptåg. Londi tog det lugnare och luktade sig systematiskt fram utmed häckarna.
Jag tänkte på tidens gång och sedan på den stora flyktingkatastrofen. Hur började det egentligen? Och när kom den här väldiga accelerationen? Och hur kommer det att gå? På sista tiden har jag lärt mig namnen på de små orterna Tovarnik, Bapska och Opatovac. De ligger långt borta i sydöstra Slavonien på gränsen mot Serbien. Jag ser dem på tv varje dag. Här finns gränsövergångarna och de jättelika lägren, där det ibland verkar utbryta kaos. Alla vill vidare – det sägs att bara tre av över 100 000 har sökt asyl här – men på gränsen mot Slovenien går det trögt. Jag ser bilder från Dobova och Bregana nästan varje dag också och jag känner inte igen någonting alls. Där det annars brukar vara så tomt eller glest är det överallt människor och fladdrande plaststycken mot regnet eller vinden.
Och jag tänker på översvämningarna. Nyss såg jag bilder från Sisak, som precis som Karlovac är en stad som byggts där floder möts. Bilderna av vattenmassorna och lerfloderna följer mig, särskilt efter att jag åkte förbi Karlovac på vägen till Rijeka, då jag såg det i verkligheten. Men här är det lugnt just nu och Londi och jag gick nyss under träden invid genomfartsleden Slavonska och jag tänkte inte ens på ljudet från lastbilarna och långtradarna, kanske var det väldigt lite trafik där denna morgon? Och Londi hon luktade och undersökte marken och det var svårt att föreställa sig någon viktigare syssla.
