Luftens stora spegel

Den långa raden av strålande solskensdagar har vridit lite på mina vanor. Nästan varje morgon sitter jag en inte så kort stund vid ett av de soligaste borden på Royal och dricker mitt kaffe, medan Londi ligger och vilar vid mina fötter. Egentligen flåsar plikterna mig i nacken mer än någonsin och jag ligger efter med nästan allt, men den här stunden stjäl jag från tiden, om och om igen sker samma lugna glada stöld.

bild1-43

Och när Londi och jag sedan återvänt hem och jag satt mig vid mitt bord och gått in i mina uppgifter och Londi klättrat upp på soffan – det kan hon fortfarande – så händer det då och då att jag reser mig och öppnar fönstret på vid gavel och lutar mig ut en aning och tittar mot Royal och människorna som sitter vid borden i solljuset. Varje gång ser jag också mig själv där och Londi förstås. Jag tar luftens stora spegel och är både här och där.

2 tankar om “Luftens stora spegel

  1. Så var Oktober här. Man tackade gudarna för rymdens ljus och otaliga soldagar. Inte ens vinden var besvärlig. Då satt jag på ön, eller i parken, på samma sätt. Lät allt passera. Nu är det rått och grått och guld i kastanjen. Rätt fint det med. Om man vill skriva utan att längta ut.

Kommentera