Jag brottas med tiden

I dessa dagar befinner jag mig i en absurd situation som består i att ju mer jag gör desto mer har jag kvar att göra. För varje studenttext jag går igenom ramlar det in två eller tre nya i min e-postlåda. Duns, duns. Hur vågar jag då sitta och ödsla tid på att prata om det så här? Vet inte, spjärnar väl emot hetsen. Då och då letar jag i minnet efter en roman som på något vis talar om detta fenomen; jag tror att det är en engelsk roman, kanske från början av 1800-talet, men vad heter den? I alla fall är det någon som ska berätta något och ju mer han berättar desto mer har han kvar att berätta. Det är en roman om tiden, vill jag mena. Och det här handlar också om tiden, om hur den sköljer över människan och gör det omöjligt att komma ens till början. Och legenden om Sisyfos befinner sig väl också på det här märkliga fältet, där vattnet rinner uppåt?

2 tankar om “Jag brottas med tiden

  1. Ja, lycka hindras nog inte av sådana omständigheter. Lycka är sitt eget. Förresten var det Tristram Shandy jag tänkte på. Inte början av 1800-talet då…

Kommentera