Kategori: Berättelser ur livet

Någon gång då och då funderar jag lite över om jag hade varit en annan om jag inte tagit det där stora steget någon gång i slutet av sommaren 2010, ett steg som förde till en migration och en skilsmässa. När jag tog steget och gav mig av hit till Zagreb, trodde jag i och för sig att det snarast rörde sig om ett experiment på ett år eller två. Om jag nu alls tänkte i någon sådan bana. Kanske var det snarare andra som tänkte det åt mig. ”När kommer du tillbaka?” kunde man fråga mig. Jag tror aldrig jag svarat något mer exakt på det och nu blir det glesare och glesare mellan den här sortens frågor. Men nu halkar jag visst ifrån mitt ämnes mittpunkt. Har mina år här gjort mig till en annan människa än den jag var och kanske hade fortsatt att vara? Naturligtvis – så tror jag i alla fall att det måste vara – förändras alla ständigt oberoende av om vi utsätter oss för stora synliga förändringar eller inte. Men nog måste det hända ytterligare något när man stiger ut ur sitt invanda liv på det vis som jag gjorde för snart fem och ett halvt år sedan? Fast detta att jag lever i internetåldern och har en släng av grafomani gör förstås steget och effekten mindre genomgripande än de kunde ha varit. Och så har jag ju Londi precis som förr och det gör kanske också steget kortare.

På ett sätt har jag nog blivit ensammare i ett liv utan en fast familje- eller partillvaro och utan gamla band med vänner, arbetskamrater, grannar och bekanta. Här känner ingen till min historia, utom det jag själv väljer att berätta och det blir ju någonting annat. Inte för att jag ljuger särskilt mycket om mig själv, men ofta förkortar och förenklar jag för att det inte ska bli för långrandigt. En del glömmer jag nog också. Jag tror det är möjligt att vissa saker som jag hade behållit i minnet om jag levt kvar i min tidigare värld, nu har trängts undan och kanske fallit i glömska för att de inte hänger ihop med något som hör till mitt nuvarande liv.

På ett annat sätt lever jag intensivare och träffar fler människor än då jag bodde där mellan den stora sjön och skogsbrynet. Och jag har fått många nya vänner som står mig mer eller mindre nära. Det är nog fem eller sex som står mig riktigt nära, fast en av dem har flyttat härifrån, för som utlänning blir det gärna så att man lär känna andra utlänningar och utlänningar flyttar lätt iväg igen. Därför hör det också till mitt nya liv att människorna omkring mig byts ut snabbare än förr. Blir jag ytligare av det? Kanske. Det blir kortare sekvenser och möjligheten att ”korrigera” mig själv är – det sa jag nyss – större och jag tror att jag använder den rätt väl. Och där kanske man kan finna ett visst mått av ytlighet.

Sedan blir jag väl annorlunda inne i huvudet genom att jag byter språk minst tre gånger om dagen. Ibland talar jag fem språk samma dag och det gör mig väl varken dummare eller klokare, men liksom alltid beredd att byta spår. Ja, och så har vi allt som utspelar sig omkring mig, som jag inte förstår eller förstår till hälften för att jag ännu inte har något fast grepp om det här landets språk. Någonting har nog hänt med mig på grund av det genom de här åren. Främst har jag väl utvecklat ett slags ”tolerans” för ett liv bland gåtor. Det oförstådda, det obegripliga, det gåttfulla känns väldigt hemtama. Men kanske innebär det också att jag har utvecklat ett nytt slags lättja. Jag känner mig inte alltid så manad att ta reda på vad något betyder, fast det kanske har lika mycket med min ålder att göra. ”Antingen är det det eller det eller något liknande”, kan jag komma på mig med att tänka lite halvslappt.

Och eftersom jag vet eller åtminstone anar att jag för exempelvis en del av mina grannar här ter mig lite udda eller konstig, så finner jag mig till rätta med att vara just detta.

Under de första åren här kunde det ibland hända att jag om kvällarna just i insomningsstunden kände mig som om jag föll rakt ner genom madrassen, sängen, golvet, marken ända till jordens inre i en delvis skräckfylld färd, men bara delvis skräckfylld. Och någon gång kunde det hända att jag inte var riktigt säker på vem jag var eller vilket slags liv jag levde i det ögonblick då jag vaknade upp igen. Jag var tvungen att, ibland med en viss möda, leta mig tillbaka till mig själv och det liv jag levde. Nu händer detta knappast längre, för trots att det kan gunga rätt kraftigt, så vet jag ganska väl hur jag lever.

Kanske är jag lugnare nu än jag var i mitt förra liv och jag känner mig helt säkert friare. Men samtidigt lite okändare, också för mig själv. Ibland kommer det över mig att detta är en dagdröm eller en fantasi. Det känns naturligtvis inte helt bra, men jag tror inte att den känslan skulle försvinna om jag försökte mig på att flytta tillbaka. Jag tror att det snarare skulle bli som en dröm inne i en annan dröm. Fast kanske har detta mera med tidens gång och åldrandet att göra än med var någonstans jag lever och hur.

Och om det är sant att man blir påverkad till sin personlighet av de böcker man läser, så har jag helt säkert hamnat en bit ifrån där jag hade varit om jag inte hade emigrerat. När jag bodde i Sverige läste jag nästa bara skönlitteratur på tyska och italienska, till stor del för att inte förlora närheten till dessa båda språk. Nu är nästan allt jag läser på svenska, ofta översättningar från till exempel polska, ungerska och tjeckiska. Varför? Dels för att en större del av min läsning nu än förr rör sig om recensionsuppdrag, dels för att jag tror att det är bra om jag håller min svenska på bästa möjliga nivå. Och läsning av god skönlitteratur är ett bra sätt, det är jag säker på. Jag vet ju nu av erfarenhet att även ens första språk kan hotas, om man lever utanför dess sfär en längre tid.

En viktig förändring är att jag nu i långt högre grad än förr är den som skapar mitt sammanhang. Så är det även om jag ingår i en del grupper som till exempel kollegerna på universitet, min italienska vänkrets, några familjer jag umgås i här. För de flesta jag känner är ändå enskilda personer som jag träffar utanför deras invanda sammanhang. Det ligger kanske något bräckligt och riskabelt i detta, men också något mycket öppet och fritt.

Fast jag har ju kvar många band till familj, vänner och släkt på olika ställen i Europa, i Sydafrika och i Australien…

Igra konja: Ivan Generalić

Allt emellanåt stannar jag mer eller mindre ofrivilligt upp för att något manar mig att ”se över mitt liv” eller att försöka förstå vem jag är eller vart jag är på väg. Det bleka vinterljuset gör att jag ligger ganska lågt med blicken riktad mot detaljer och svagheter. Jag är inte fantasifull. Det som kommer inifrån kommer först utifrån, konstaterar jag lite motvilligt. Jag har inga egna idéer. Mina idéer är kombinationer jag bygger ihop av sådant jag ser, hör och känner. Läsning ingår då i det jag ser. Sedan tycker jag om att tyda tecken. Inte för att tecknen verkligen skulle betyda något, men för att de ger illusioner om mening och sammanhang. Jag ska ge ett exempel på sådant som jag nu har fått för mig att kalla för ”tecken”: Idag talade jag via skype med någon jag känner i Sarajevo. Medan samtalet pågick fick jag ett mail från någon annan jag känner, som föreslog att vi ska ses i Sarajevo i sommar. Jag tänker ofta på Sarajevo. Kommer jag en gång att leva där? Egentligen går det inte att tänka den tanken, för jag kan inte leva där med Londi bland de 10 000 plågade hemlösa hundarna och att tänka på vad jag ska göra efter Londis tid går inte. Det är ett alltför stort svek. Londi blir 15 i början av februari, men på sista tiden har hon egentligen snarare blivit yngre än äldre och det är inte alls säkert att tiden är det vi tror den är. Jag tänker på tiden i romaner, på att man inom litteraturvetenskapen har hittat på termer som ellips, summering, scen och paus för att beskriva förhållandet mellan den berättade tiden och hur berättandet hanterar tiden. Ellipsen innebär ju att allt möjligt händer utan att lämna spår i berättelsen; någon blir till exempel plötsligt vuxen. Summeringen är förstås just vad den säger sig vara och scenen följer så gott den kan ett skeende i dess tänkta takt. Pausen är en plats där berättandet pågår i form av beskrivningar av något stillastående och denna konsumerar ingenting alls av den berättade tiden. Kanske är Londi och jag inne i en sådan här paus. Det pågår ett vidlyftigt berättande på bredden utan att det tar ett enda ögonblick ur våra liv. Kanske innebär detta att det är rummet som tar tidens plats?

Ja, så har det varit jul, egentligen en härlig jul med mycket solsken och goda vänner. Julaftonen hade för mig sitt hjärta i de där eftermiddagstimmarna med Christine, Hrvoje och deras vänner på det stora torget mitt i stan (Trg bana Jelačića). En ganska skränig och lättviktig musik strömmade ut över våra huvuden och vi försökte en stund hitta en plats med mindre oväsen men gav snart glatt upp och ropade saker till varandra över rakija, kuhano vino och gemišt under de vitpudrade träden som mimade vinter.

På juldagen for Londi och jag ut till Toma och hans mamma i Dubrava till den stora familjemiddagen. De runda fulldukade bordet förde alla nära varandra och allt var tätt och livligt på ett oordnat och ändå välordnat sätt. Jag är fortfarande förvånat stolt över att det var jag som fångade vinflaskan som var på väg att störta av bordet. Jag som inte har något bollsinne alls! Londi lät sig tjuvmatas lite här och där och så blev hon klappad av barnen, särskilt av Luka. Lustigt nog minns jag nästan ingenting alls av vad vi pratade om i alla dessa timmar.

Då och då under juldagarna tittade jag in i julfirandet hos mina föräldrar i Varberg. Alex skötte ”livlinan” och passade samtidigt på att skicka bilder ur albumen från min och mina syskons barndom. Så på nätterna drömde jag märkliga ting om dagarna här och där med tunna strimmor av barndom och ungdomstid invävda. Och om förmiddagarna satt Londi och jag i solkaféet och blundade mot solen.

Ett slags evighet bredde ut sig. Om kvällarna och nätterna smattrade det av smällare och jag var tacksam över Londis upphöjda lugn.

Det här är en galen dag där glädje och sorg, stort och smått ligger tätt packade intill varandra och jag håller andan inför fortsättningen.

Redan morgonen badade i sol och Londi och jag stannade en stund vid ett av de små borden intill ett av hyreshusen. Londi nosade under det och jag tittade på strålarnas blinkade mot vaxduken. Ja, det var trädens grenar som gjorde blinket. Jag tänkte något om att nu går vi mot ljuset igen, fast de här första stegen är ju alltid ganska stapplande, men ja, ja…

Jag köpte mandariner och sok od jabuke och när jag kom ut från frukt- och grönsksaffären, såg jag Marjan ta ett oväntat vigt hopp från sin lilla lastbil. Han störtade fram emot mig eller oss med ett stort leende, pussade mig på båda kinderna, snabbt och hårt så det rev i skinnet och sa inte alls god jul utan bara något om att det alltid är roligt att se mig. ”Sretan Božić”, sa jag för att jag ändå tyckte att det kunde passa. Min mobil brummade tyst och jag hittade två meddelanden, ett om att jag är bjuden på julmiddag hos några av mina speciella vänner här. I det andra läste jag att Keko, min sommar-… från 2013, dog igår. Varför sökte jag aldrig upp honom?

När jag kom hem hittade jag ett papper från posten (jag vet att sådana papper heter någonting, men vad?). I en blandning av glad förväntan och onda aningar åkte jag strax efteråt till den stora posten på Branimirova, klev in och lämnade fram min lapp i en lucka. Det var de onda aningarna som hade rätt. Paketen till Sverige och Sydafrika hade inte fått nå sina mål, bara för att jag hade stoppat in lite rakija i dem. Jag sa något om att det ju hade gått bra förra året. Damen i luckan och förresten flera med henne, damer och herrar, beklagade och tyckte att den nya regeln var dum och trist, särskilt när det gällde så små mängder rakija. Vi höll med varandra en stund, men till sist fick jag ändå ta med mig paketen tillbaka hem.

Lite tom i huvudet gick jag strax efteråt ut igen, nu med Londi i mitt sällskap. Vi gick till vår speciella solbar och slog oss ner där. Jag fick mitt kaffe och Londi sjönk ner på de solbelysta plattorna intill min stol. Min mobil berättade nya saker – en nära vän hade fått ett tråkigt besked och jag hade fått ett nytt extrajobb, som jag inte alls hade lust med. Jag stängde ögonen mot solen och mindes mot min vilja att vattenkranen i köket upphört fungera och att mitt hushåll därför nu är rätt komplicerat. Borde jag säga ”god jul” till mig själv? Eller till Londi kanske?

Det här handlar inte om någon fantastisk undantagsmänniska, utan om en av alla oss som är mer eller mindre svaga och vingliga på vår väg genom livet.

Nille föddes i mitten av 1950-talet och växte upp på landet i en liten prästgård i DDR. Ja, det låter väl både idylliskt och omöjligt, men det var varken det ena eller andra. Det var inte den materiella knappheten som var plågan, nej, den gick det egentligen bra att leva med. Det svåra var det kalla förtrycket och de smygande förföljelserna, att alltid vara på fel plats och av fel sort. De regimtrogna bland lärarna i skolan mobbade henne och en del av skolkamraterna, vars föräldrar ju ”visste” hur fel hon var. Och efter grundskolan fick hon inte tillträde till någon högre utbildning. Hon var mycket begåvad. Tidigt blev hon inåtvänd och sorgsen, trots värmen i hemmet. Och som vuxen gick hon från depression till depression. En ljusstrimma föll in i hennes liv när muren föll, men försvann snabbt. För henne var det för sent.

Fadern är nu död sedan några år och för inte så länge sedan lät den nu sextioåriga Nille sitt livs olycka forsa över den åttiosjuåriga modern. ”Varför flydde ni inte medan det ännu var möjligt? Hur kunde ni tro att ett barn skulle kunna växa upp med en far som var präst i ett sådant land? Varför ville ni alls ha barn här? Ni måste ju ha förstått att mitt liv skulle bli förstört!”

Modern, som väl kanske egentligen är just en sådan där undantagsmänniska som det finns så få av i världen, förstår dottern samtidigt som hon förstår sig själv som ung mor. Hennes egen livstråd är för övrigt utsträckt över två tyska diktaturer, som hon alltid hållit tappert stånd mot. Men här kan hon bara säga: ”En människa som säger så är oändligt olycklig.”