Kategori: Berättelser ur livet

Allt emellanåt stannar jag mer eller mindre ofrivilligt upp för att något manar mig att ”se över mitt liv” eller att försöka förstå vem jag är eller vart jag är på väg. Det bleka vinterljuset gör att jag ligger ganska lågt med blicken riktad mot detaljer och svagheter. Jag är inte fantasifull. Det som kommer inifrån kommer först utifrån, konstaterar jag lite motvilligt. Jag har inga egna idéer. Mina idéer är kombinationer jag bygger ihop av sådant jag ser, hör och känner. Läsning ingår då i det jag ser. Sedan tycker jag om att tyda tecken. Inte för att tecknen verkligen skulle betyda något, men för att de ger illusioner om mening och sammanhang. Jag ska ge ett exempel på sådant som jag nu har fått för mig att kalla för ”tecken”: Idag talade jag via skype med någon jag känner i Sarajevo. Medan samtalet pågick fick jag ett mail från någon annan jag känner, som föreslog att vi ska ses i Sarajevo i sommar. Jag tänker ofta på Sarajevo. Kommer jag en gång att leva där? Egentligen går det inte att tänka den tanken, för jag kan inte leva där med Londi bland de 10 000 plågade hemlösa hundarna och att tänka på vad jag ska göra efter Londis tid går inte. Det är ett alltför stort svek. Londi blir 15 i början av februari, men på sista tiden har hon egentligen snarare blivit yngre än äldre och det är inte alls säkert att tiden är det vi tror den är. Jag tänker på tiden i romaner, på att man inom litteraturvetenskapen har hittat på termer som ellips, summering, scen och paus för att beskriva förhållandet mellan den berättade tiden och hur berättandet hanterar tiden. Ellipsen innebär ju att allt möjligt händer utan att lämna spår i berättelsen; någon blir till exempel plötsligt vuxen. Summeringen är förstås just vad den säger sig vara och scenen följer så gott den kan ett skeende i dess tänkta takt. Pausen är en plats där berättandet pågår i form av beskrivningar av något stillastående och denna konsumerar ingenting alls av den berättade tiden. Kanske är Londi och jag inne i en sådan här paus. Det pågår ett vidlyftigt berättande på bredden utan att det tar ett enda ögonblick ur våra liv. Kanske innebär detta att det är rummet som tar tidens plats?

Ja, så har det varit jul, egentligen en härlig jul med mycket solsken och goda vänner. Julaftonen hade för mig sitt hjärta i de där eftermiddagstimmarna med Christine, Hrvoje och deras vänner på det stora torget mitt i stan (Trg bana Jelačića). En ganska skränig och lättviktig musik strömmade ut över våra huvuden och vi försökte en stund hitta en plats med mindre oväsen men gav snart glatt upp och ropade saker till varandra över rakija, kuhano vino och gemišt under de vitpudrade träden som mimade vinter.

På juldagen for Londi och jag ut till Toma och hans mamma i Dubrava till den stora familjemiddagen. De runda fulldukade bordet förde alla nära varandra och allt var tätt och livligt på ett oordnat och ändå välordnat sätt. Jag är fortfarande förvånat stolt över att det var jag som fångade vinflaskan som var på väg att störta av bordet. Jag som inte har något bollsinne alls! Londi lät sig tjuvmatas lite här och där och så blev hon klappad av barnen, särskilt av Luka. Lustigt nog minns jag nästan ingenting alls av vad vi pratade om i alla dessa timmar.

Då och då under juldagarna tittade jag in i julfirandet hos mina föräldrar i Varberg. Alex skötte ”livlinan” och passade samtidigt på att skicka bilder ur albumen från min och mina syskons barndom. Så på nätterna drömde jag märkliga ting om dagarna här och där med tunna strimmor av barndom och ungdomstid invävda. Och om förmiddagarna satt Londi och jag i solkaféet och blundade mot solen.

Ett slags evighet bredde ut sig. Om kvällarna och nätterna smattrade det av smällare och jag var tacksam över Londis upphöjda lugn.

Det här är en galen dag där glädje och sorg, stort och smått ligger tätt packade intill varandra och jag håller andan inför fortsättningen.

Redan morgonen badade i sol och Londi och jag stannade en stund vid ett av de små borden intill ett av hyreshusen. Londi nosade under det och jag tittade på strålarnas blinkade mot vaxduken. Ja, det var trädens grenar som gjorde blinket. Jag tänkte något om att nu går vi mot ljuset igen, fast de här första stegen är ju alltid ganska stapplande, men ja, ja…

Jag köpte mandariner och sok od jabuke och när jag kom ut från frukt- och grönsksaffären, såg jag Marjan ta ett oväntat vigt hopp från sin lilla lastbil. Han störtade fram emot mig eller oss med ett stort leende, pussade mig på båda kinderna, snabbt och hårt så det rev i skinnet och sa inte alls god jul utan bara något om att det alltid är roligt att se mig. ”Sretan Božić”, sa jag för att jag ändå tyckte att det kunde passa. Min mobil brummade tyst och jag hittade två meddelanden, ett om att jag är bjuden på julmiddag hos några av mina speciella vänner här. I det andra läste jag att Keko, min sommar-… från 2013, dog igår. Varför sökte jag aldrig upp honom?

När jag kom hem hittade jag ett papper från posten (jag vet att sådana papper heter någonting, men vad?). I en blandning av glad förväntan och onda aningar åkte jag strax efteråt till den stora posten på Branimirova, klev in och lämnade fram min lapp i en lucka. Det var de onda aningarna som hade rätt. Paketen till Sverige och Sydafrika hade inte fått nå sina mål, bara för att jag hade stoppat in lite rakija i dem. Jag sa något om att det ju hade gått bra förra året. Damen i luckan och förresten flera med henne, damer och herrar, beklagade och tyckte att den nya regeln var dum och trist, särskilt när det gällde så små mängder rakija. Vi höll med varandra en stund, men till sist fick jag ändå ta med mig paketen tillbaka hem.

Lite tom i huvudet gick jag strax efteråt ut igen, nu med Londi i mitt sällskap. Vi gick till vår speciella solbar och slog oss ner där. Jag fick mitt kaffe och Londi sjönk ner på de solbelysta plattorna intill min stol. Min mobil berättade nya saker – en nära vän hade fått ett tråkigt besked och jag hade fått ett nytt extrajobb, som jag inte alls hade lust med. Jag stängde ögonen mot solen och mindes mot min vilja att vattenkranen i köket upphört fungera och att mitt hushåll därför nu är rätt komplicerat. Borde jag säga ”god jul” till mig själv? Eller till Londi kanske?

Det här handlar inte om någon fantastisk undantagsmänniska, utan om en av alla oss som är mer eller mindre svaga och vingliga på vår väg genom livet.

Nille föddes i mitten av 1950-talet och växte upp på landet i en liten prästgård i DDR. Ja, det låter väl både idylliskt och omöjligt, men det var varken det ena eller andra. Det var inte den materiella knappheten som var plågan, nej, den gick det egentligen bra att leva med. Det svåra var det kalla förtrycket och de smygande förföljelserna, att alltid vara på fel plats och av fel sort. De regimtrogna bland lärarna i skolan mobbade henne och en del av skolkamraterna, vars föräldrar ju ”visste” hur fel hon var. Och efter grundskolan fick hon inte tillträde till någon högre utbildning. Hon var mycket begåvad. Tidigt blev hon inåtvänd och sorgsen, trots värmen i hemmet. Och som vuxen gick hon från depression till depression. En ljusstrimma föll in i hennes liv när muren föll, men försvann snabbt. För henne var det för sent.

Fadern är nu död sedan några år och för inte så länge sedan lät den nu sextioåriga Nille sitt livs olycka forsa över den åttiosjuåriga modern. ”Varför flydde ni inte medan det ännu var möjligt? Hur kunde ni tro att ett barn skulle kunna växa upp med en far som var präst i ett sådant land? Varför ville ni alls ha barn här? Ni måste ju ha förstått att mitt liv skulle bli förstört!”

Modern, som väl kanske egentligen är just en sådan där undantagsmänniska som det finns så få av i världen, förstår dottern samtidigt som hon förstår sig själv som ung mor. Hennes egen livstråd är för övrigt utsträckt över två tyska diktaturer, som hon alltid hållit tappert stånd mot. Men här kan hon bara säga: ”En människa som säger så är oändligt olycklig.”

Och så är solen tillbaka och världen en helt annan. Björkarna nedanför mitt fönster blinkar med sina guldlöv och himlen försöker bli blå igen. Och den lyckas.

Jag är lika förkyld och trött och arg på onämnbara ting som nyss, men allt är annorlunda. Det går ju inte att jämföra en skrovlig hals eller en täppt näsa med solen! Nej. Så jag stiger ut ur min kropp och möter tillvaron från en annan plats. Det transcedentala är varken svårt eller avlägset. Om du vill har du det alltid mellan tummen och pekfingret. Åtminstone om du låter solen bistå dig.