Kategori: Berättelser ur livet

En gång i veckan, de flesta veckor i alla fall, går jag ett stycke längs Frankopanska strax efter halv fyra på eftermiddagen. Gatan sluttar svagt nedåt i den riktning jag går. När jag går den här sträckan tänker jag oftast bara på själva gatan och vad jag ser längs den. Den här promenaden är visserligen en rutin men en ovanlig eller glest genomförd sådan. Dessutom har den bara pågått i ett knappt halvår.

Igår, för det var igår jag gick där senast, märkte jag att ljuset är tillbaka, att det är full dager vid halv fyra. Och jag tänkte att nu kommer våren.

Om några veckor blir Londi femton år. Det är en hög ålder för en hund och en ännu högre för en labrador. Lite känns det som att utmana ödet att tala om henne och hennes ålder så här, men jag vill inte tiga av rädsla. Hon är här och jag vill kunna tala om henne. Kanske förstår ni hur jag menar…

Vi går numera aldrig särskilt långt, för Londi är inte längre intresserad av själva rörelsen framåt eller av något mera vidlyftigt skuttande. Mer och mer koncentrerar hon sina promenader till att centimeter för centimeter lukta av marken och spåren som marken bär. Jag tänker mig att hon är som en mycket gammal människa som ännu inte har förlorat läslusten eller läsförmågan, nej, inte alls. Hon läser med stor säkerhet och tyder alla tecknen rätt och på djupet. Kanske gör hon intressanta jämförelser med sådant hon stött på tidigare. Om jag tröttnar och försöker dra iväg med henne, gör hon sig mycket tung och ibland grymtar hon menande. Hon är ju en oändligt godmodig varelse, så när hon vill säga att jag har fel, sträcker hon sig aldrig längre än till just en grymtning. Och ändå kryper det lite i mig ibland, för vi kommer ingenstans och nu är det ganska kallt, i alla fall om man står stilla länge i skuggan.

Soliga dagar brukar vi sitta en stund på något av kaféerna här i kvarteret. Jag väljer plats efter sol och lä. Vad Londi tycker vet jag inte riktigt. Hon ligger en stund bredvid bordet i solen och ser möjligen uttråkad ut. Kanske väntar hon bara på att få streta iväg och nosa.

Men vi försöker hålla en livsstil som vi båda kan leva med. Att höjdpunkterna inte infaller samtidigt för oss är väl inte mycket att grämas över, så vi grämer oss inte. Hon hör mycket sämre än förr, så hon märker inte längre när jag öppnar kylskåpet, om hon inte är alldeles nära, men jag tror att hon vet att hon inte går miste om något för det. Hon får de gottor hon skulle ha fått oberoende av om hon springer fram till kylskåpet eller ej. Ser gör hon lika bra eller kanske snarare lika halvdåligt som förr, där märks ingen skillnad. Och folk tycker fortfarande hon är söt eller vacker. Min vän tröttöga.

Om nätterna vaknar jag ibland av att hon hostar. Då blir jag alltid rädd och ligger stilla och håller andan i väntan på att hostan ska gå över. Jag tror inte jag kan hjälpa henne, jag kan bara vaka och vänta. Att ta henne till veterinären i onödan kan betyda en risk och en meningslös plåga. Att inte ta henne dit vid rätt tillfälle kan betyda slutet, men det kan också hända att det inte finns någon hjälp. Vi lever så här och det går och ofta sover vi båda riktigt gott om nätterna.

När jag härom dagen gick i duggregnet längs Vlaška och utan någon särskild orsak vek in i den där "namnlösa" gränden, som kanske är en utlöpare av gatan, kanske något eget också till namnet, kom jag att stanna framför en liten trappa som saknade de nedersta stegen.

Det är lätt att tro att det nedersta steget kommer först, att det är början, tänkte jag, medan jag försökte föreställa mig hur det kunde gå till när någon tog sig ut ur eller in i huset. Kanske är det slut med allt sådant, fortsatte tanken och bytte sedan spår: Är det här en bild av mitt liv? Eller föreställer trappan med luftsprånget min kroatiska? Talar den till mig om att bygga en stadigare grund?

Jag såg ut över den karta som väggens tegel med sina spridda öar av puts visade upp för mig. Jag färdades i tiden och i rummet. Och jag tänkte på Comacchio, mitt miniatyr-Venedig, för visst skulle det passa med vatten här vid trappan? Och gränden blev en kanal och jag satt plötsligt i en båt, nej, ingen gondol, en liten båt med åror ≈≈≈≈≈≈

För ungefär ett år sedan föll jag för Kristina Lugn. Jag såg serien om hennes märkliga bokklubb i Hökarängen i stum beundran inför hennes sätt att tala och vara. Andlös satt jag och såg program efter program och jag lät mig dränkas i denna härlighet.

Nu har det hänt mig något liknande, fast det är helt annorlunda. Jag har sett Horace Engdahl i programmet ”Min sanning”. Två gånger – och jag vill tillåta mig en tredje också. Jag har förälskat mig i hans sätt beskriva sig själv och världen. Och jag håller fast hans sätt att om vissa speciella ögonblick i livet säga ”det gick mig djupt till sinnes”.

Att Anna Hedemo, som intevjuade honom, ställde många beskäftiga och trist förutsägbara frågor hade ingen betydelse eller egentligen var det väl så att Engdahl på det viset avtecknade sig i ännu skarpare relief. ”Blev du mobbad?” ”Nej, det tycker jag nog inte, jag tror inte de menade så illa.” Hedemo kunde inte tvinga in honom i någon banaliserad offerroll. Han höll fast vid att vara överseende och det slog mig att det han gjorde var att slita sig ur en schablon och markera sin individualitet.

Och Engdahl berättade om sin väg till att redan tidigt i livet bli en intellektuell. ”Jag utarbetade en inre värld.” Och det som Hedemo kallade mobbing pekade han ut som en orsak till en tidig skepsis mot kollektivet och mot politik. ”Politik går ut på att man går samman och förenklar.”

Hedemo radade upp frågor om rollen som Svenska Akademiens ständige sekreterare och Engdahl svarade tålmodigt-roat-uppriktigt, berättade om dramatiska ögonblick, strider mellan ledamöterna, om vad som var till glädje eller bekymmer. Lite självironiskt gav han inblickar i sin egen och de andra ledamöternas egocentricitet, men när Hedemo ville få detta till att ingen skulle vara beredd att lyssna till någon annan där, klippte han av försöket med orden: ”Akademiarbetet är god träning i lyssnande.” Och när Hedemo ville få alla de akademiska striderna att framstå som käbbel, så förklarade han dem så här: ”Det fanns olika litterära estetiker som stod i konflikt med varandra.”

Då och då förde Hedemo in samtalet på Engdahls implicita eller explicita elitism. Han både bejakade och relativiserade den på ett sätt som hon gång på gång fick problem med att följa med i. Vid ett tillfälle försökte hon sig på tvinga in honom i att tycka att hans sätt att göra skillnad mellan ett exempel på en elits litterära analys och en folkligare sådan för snobberi, men där stängde han en dörr i ansiktet på henne, lugnt men utan att tveka: ”Det kan du ju kalla det. Jag tycker inte att det är snobbism.” Och så beskrev han det som två uppsättningar av värderingar. ”Båda två är legitima.” Hans värdighet och absoluta integritet omintetgjorde varje försök till banalisering.

Och så nådde Hedemo fram till skilsmässan från Ebba Witt-Brattström och det var där som Engdahl kom att höja sig över den omgivning som var Hedemo på ett alldeles särskilt obestridligt sätt. Hon gjorde några försök att närma sig ett skvallerblaskesaktigt grävande i ”spännande” detaljer. Men här skälvde det till i bilden och ett budskap om en förlorad kärlek strömmade rakt emot var och en som var redo att se, samtidigt som en tydlig gräns drogs upp. Engdahl sa. ”Jag vill inte fälla några yttranden om det överhuvudtaget. Det här tillhör bara oss. Det tillhör ingen annan.” Sedan berättade han lite om den tunga tiden efter brytningen, om svår sjukdom och om hur litteraturen genom exemplet Ivan Turgenjevs ”En jägares dagbok” hade räddat honom i en stund av djupaste nöd. Och faktiskt till hans egen förvåning. ”Katastrofen drar försorg om allt. Plötsligt är du fri.”

Egentligen ville jag sluta vid denna höjdpunkt, men det var inte där programmet slutade och jag låter mig föras vidare ytterligare några steg av kronologin. Hedemo kommer in på Engdahls tid i Berlin och på att Engdahl kallat Tyskland för ett land för vuxna. Hedemo pendlar mellan att inte förstå och att låtsas inte förstå. Och Engdahl säger att Tyskland är mindre fånigt än Sverige, att vi svenskar är barnsliga och att vår debatt är tramsig. Hedemo försöker värja sig för nu är hon Sverige. Engdahl säger: ”Jag saknar en genomförd intelligent argumentation, som är beredd att acceptera en motsatt ståndpunkt.” Hedemo ler sötsurt och vill inte förstå, vill ha exempel. Engdahl säger att det exempelvis inte finns någon seriös säkerhetsdebatt, att det finns frågor som, för att de känns obehagliga, man viker bort ifrån. ”Av allt att döma är krig mänsklighetens framtid.” Hedemo: ”Vad? Vad menar du?” Engdahl: ”Vi kommer att fortsätta föra krig. Men i Sverige är vi förtjusta i vissa typer av förnekelser.”

Hedemo väljer att avrunda med några aforismer av Engdahl. En lyder så här: ”Världen tillhör dem som vågar göra sig löjliga.” Och en annan: ”Det värsta en man kan göra en kvinna är att vara obetydlig.” Ett ögonblick för missförstånd äger rum men suddas sedan ut. Och den sista frågan Hedemo efter vissa krumbukter ställer lyder:”Vad är meningen med livet?” Engdahl: ”Meningen med livet är att till slut försona sig med hur det har varit, att allting var gott.”

°°

Horace Engdahl är en ädel man, en man smidd i ett stycke, så helt fristående. Inga falska blygsamheter, inget tuggande på oförrätter begångna mot honom, oåtkomlig för vår sladdriga, självömkande, småskurna tid. Tillhörigheten till en intellektuell elit är bara sockeln under denna gigant inom det rent mänskliga.

Igår kväll var det Babylon Café igen och för andra gången var vi på det ”nya stället” och ärligt talat längtar jag – och verkligen inte bara jag – tillbaka till den sunkiga lätt förkomna miljön i Kino Gričs källare. Numera är vi på Amruševa 1, på ”Witness Lounge Bar”, ja, ni hör själva hur det låter. Det är en glassigt glansig bar med silversoffor belägen mellan två domstolslokaler och namnet är så där fyndigt så man blir sned i ansiktet när man uttalar det. Och allt är minst fem kuna dyrare än på Grič och det spelar förstås roll för de studenter som brukar komma. Och röka får man inte och det är några glada åt, men även om jag inte röker, så hör jag inte till dem. Rökning har andra sidor. Den ryska gruppen, som leds av Ekaterina, som själv är student, har avvikit och bildat ett eget Babylon, troligen i Gričs källare igen. Det är rent och propert på Amruševa 1, men liksom inte riktigt levande.

Men vårt svenska bord hade trots den fåniga yttre miljön en av sina toppkvällar. Vi var sex personer och de flesta av oss kände varandra, men Igor från Split var helt ny. Han berättade att han lärt sig svenska hemma med hjälp av lite böcker och internet. Det här var så vitt jag förstod första gången han var med i riktigt samtal på svenska. En sak jag kommer ihåg är hans lilla berättelse om hur han suttit i en buss någonstans vid Split och där hört några tala svenska och en av dessa hade då visat sig vara den svenske ambassadören. Igor hade lyssnat noga på dem och upptäckt att de var på väg att stiga av på fel ställe, så likt en deus ex machina hade han rest sig och ingripit med några väl valda fraser på svenska och på så vis hindrat dem från att begå misstaget. Sådant gillar jag. Annars minns jag inte mycket av vad vi pratade om, men jag minns att vi var glada och att det var en bra kväll. För Babylons ledardamer presenterade jag sedan vår ”svenska” lösning på problemet med den nya lokalen. Nej, vi tänker inte svika utan vår väg är en ironisk kompromiss. Vi startar vårt eget Babylon mellan ”Witness Lounge Bar”-varven. Grič en gång i månaden med rök, betongväggar och billigt öl och vin. Vi kan ju inte alltid sitta ”bland Sanaders advokater”.