Några ord om Londi igen

Om några veckor blir Londi femton år. Det är en hög ålder för en hund och en ännu högre för en labrador. Lite känns det som att utmana ödet att tala om henne och hennes ålder så här, men jag vill inte tiga av rädsla. Hon är här och jag vill kunna tala om henne. Kanske förstår ni hur jag menar…

Vi går numera aldrig särskilt långt, för Londi är inte längre intresserad av själva rörelsen framåt eller av något mera vidlyftigt skuttande. Mer och mer koncentrerar hon sina promenader till att centimeter för centimeter lukta av marken och spåren som marken bär. Jag tänker mig att hon är som en mycket gammal människa som ännu inte har förlorat läslusten eller läsförmågan, nej, inte alls. Hon läser med stor säkerhet och tyder alla tecknen rätt och på djupet. Kanske gör hon intressanta jämförelser med sådant hon stött på tidigare. Om jag tröttnar och försöker dra iväg med henne, gör hon sig mycket tung och ibland grymtar hon menande. Hon är ju en oändligt godmodig varelse, så när hon vill säga att jag har fel, sträcker hon sig aldrig längre än till just en grymtning. Och ändå kryper det lite i mig ibland, för vi kommer ingenstans och nu är det ganska kallt, i alla fall om man står stilla länge i skuggan.

Soliga dagar brukar vi sitta en stund på något av kaféerna här i kvarteret. Jag väljer plats efter sol och lä. Vad Londi tycker vet jag inte riktigt. Hon ligger en stund bredvid bordet i solen och ser möjligen uttråkad ut. Kanske väntar hon bara på att få streta iväg och nosa.

bild1-50

Men vi försöker hålla en livsstil som vi båda kan leva med. Att höjdpunkterna inte infaller samtidigt för oss är väl inte mycket att grämas över, så vi grämer oss inte. Hon hör mycket sämre än förr, så hon märker inte längre när jag öppnar kylskåpet, om hon inte är alldeles nära, men jag tror att hon vet att hon inte går miste om något för det. Hon får de gottor hon skulle ha fått oberoende av om hon springer fram till kylskåpet eller ej. Ser gör hon lika bra eller kanske snarare lika halvdåligt som förr, där märks ingen skillnad. Och folk tycker fortfarande hon är söt eller vacker. Min vän tröttöga.

Om nätterna vaknar jag ibland av att hon hostar. Då blir jag alltid rädd och ligger stilla och håller andan i väntan på att hostan ska gå över. Jag tror inte jag kan hjälpa henne, jag kan bara vaka och vänta. Att ta henne till veterinären i onödan kan betyda en risk och en meningslös plåga. Att inte ta henne dit vid rätt tillfälle kan betyda slutet, men det kan också hända att det inte finns någon hjälp. Vi lever så här och det går och ofta sover vi båda riktigt gott om nätterna.

4 tankar om “Några ord om Londi igen

  1. Gulligt skrivet, även om jag tvekar på adjektivet gulligt, men det hjälps inte. Det är något rörande med din gamla hund, och livet ni bär vidare på. Du kanske faktiskt skulle sätta samman en hund-dagbok?

  2. Tack Gabrielle, det blir nog ingen egen dagbok för Londi, men hennes dagbok finns ju som en tydlig tråd i min, som väl inte är någon dagbok, men ibland är den nog lite åt det hållet. Vi är lite egensinniga båda två och inte alltid så samspelta med någon i världen, men vi är ganska nöjda om vi får hålla på med våra speciella ensaker en del av vår tid, var och en på sitt sätt.

  3. Ja, Alex – bästa lilla hunden ju! Nu har vi ätit lite höna, så det är strax dags kvällsrundan. Kort sträcka – lång tid.

Kommentera