Kategori: Berättelser ur livet

Jag tänker olustigt på Sverige och en nyhet därifrån som jag har svårt att smälta. Ett ”ensamkommande flyktingbarn” på ett flyktingboende har stuckit en kniv i ryggen på en ung kvinna (nej, hon kallas inte för flickebarn) och tagit hennes liv och på nyheterna pratas det ivrigt om att hon inte borde ha fått arbeta där ensam den natten. Är det verkligen det som är huvudproblemet? Varför upphävs inte ett ramaskri mot himlen när något sådant här händer? Varför detta löjliga byråkratiska babblande? Är en människas liv ingenting värt? En cynisk politiker tycker synd om mördaren ”som ju också är en människa”. Jag blir osäker på om det alls är bra att vara människa. Man går skenheligt förbi den döda flickan, där hon ligger i sitt blod och tycker att hon haft otur som jobbat ensam och man yttrar något beskäftigt om att man måste se över det här med arbetstidsreglerna. Men det blir hon väl inte levande av? Hon är död för alltid. Hennes liv togs. Först måste det handla om henne och bara om henne. Vi måste stanna hos henne och tänka på vem hon var, vad hon hoppades, vilka hennes drömmar var, vilka som stod/står henne nära.

Någon gång ungefär var tusende morgon lyckas jag hålla kvar minnesbilden av övergången från sömn och dröm till vaket tillstånd på ett sätt som gör det möjligt att fånga in och återge åtminstone huvudförloppen, om det nu finns någon uppdelning i huvud- och biförlopp.

Jag brottades med verbet ”töra” och jag såg formerna ”tör”, ”torde” och ”tort” målade på en hög väv. Efter en stund hade jag grepp om dem, jag visste vad de betydde och hur jag skulle använda dem när tillfälle gavs. Samtidigt öppnades en dörr till det persiska rummet i min hjärna på glänt och jag hörde någon säga: Negat mikone! (Hon tittar på dig! Eller: Titta dig hon gör!) På golvet i rummet låg som en liten matta infinitivformen ”kardan”, som betyder så många ting, ”mikone” är alltså en dotter av detta verb. I bakgrunden spelade sommarängar från min barndom och på en plats i den inre världen såg jag en skymt av ett resesällskap på en liten båt på Donau. Jag förstod eller anade att bilden var hämtad ur Eichendorffs ”Aus dem Leben eines Taugenichts”. Kanske var det också därifrån musiken kom. Fingrande på ett grässtrå eller ett litet papper frågade jag mig: Har jag ett rikt liv? Högt ovanför mig ur stora tunga zeppelinliknande fåglars strupar hördes svaret i kör: Jaaa!

Och morgonen kom ljus.

Medan jag gjorde min morgongymnastik på Londis ulltäcke med Londi liggande lite halvt missnöjd bredvid mig på golvet, dök det upp en kort italiensk programpunkt på tv. Man talade om de ökande ljusföroreningarna som gör att vi på många ställen i världen aldrig ser Vintergatan. Jag såg ett av mina kroatiska favoritord flyga förbi på textremsan: svemir – lo spazio – rymden.

En man talade om att flyttfåglarna inte längre hittar sina luftvägar och att växterna blir lurade. Ett barn, uppfostrat i de omgivande vuxnas anda – så är det ju – sa präktigt: ”È meglio guardare le stelle che accendere le luci.” (Det är bättre att titta på stjärnorna än att tända ljuset.) Och jag tänkte att Zagreb nog inte hör till de mest slösaktigt upplysta städerna. Här finns ännu rätt många mörka zoner och vrår.

Så var det slut på gympan och vi genomfor hastigt några rutiner och gick sedan ut för att köpa bröd. Utanför porten fick vi syn på den nya lilla valpen, en vitbrun ullboll, som bara vill leka och upptäcka världen. Londi låtsades inte om dess existens och vi svängde runt hörnet, jag med ögonen i nacken. Och så korsade vi vår lilla park och kom ut på Rapska. Framför huset där barn i olika åldrar lär sig engelska med moderna metoder stod en far och hans lille son. Pojken hade krånglat sig in genom den tunga järngrinden och höll just på att stänga den om sig. Pappan stod på utsidan. Londi och jag var nu alldeles nära och jag såg att det var en lek som pågick där. Pojken hade något utmanande i blicken och jag tittade på hans lilla ansikte. Och så vände jag mig om och kastade en blick på pappan och såg då att han hade exakt likadana ögon som sonen både färgen och snittet var identiska. Inget konstigt med det, men ändå, nog är det märkligt detta med arvet. Luften var kylig men innehöll ett stråk av vår och ett mjukt duggregn började falla lätt lätt.

Just nu pågår en svensk filmvecka på Kino Tuškanac. Biljettpriset är tio kuna och biljetterna kan inte förköpas, så man vet inte om man får någon biljett eller om eller om den stora biosalongen med plats för en traktorfärd i mittgången kommer att stå tom eller halvtom. Jag vet inte om detta med biljettförsäljningen är en tradition från jugoslavisk tid. I alla fall gick Christine och jag dit igår kväll för att se Karin Ekbergs dokumentärfilm ”Att skiljas” från 2014.

Innan vi gick dit tog ett glas vin på Velvet (svarta Velvet alltså) och fotograferade sedan varandra på den lilla idylliska skridskobanan utanför kaféet. Vi låtsades att våra stövlar var skridskor och så drog vi på. I luften kändes trots kylan en svag aning av ombyte mot vår.

Och så gick vi uppför backen och in i biografen, som visade sig vara så där lagom glest befolkad. De flesta hade fått sina platser utmed ”traktorspåret”. Vi också. Och så började filmen. Som vanligt när vi ser sådana här svenska saker här i Zagreb uppstod det där metaperspektivet. Vi kunde inte låta bli att undra över hur vissa speciellt svenska sätt att vara eller tala nådde den kroatiska publiken. Vad tänkte de när Kjell sa: ”Man ska junte tro att man är dum i huvet.” Eller: ”Man har ju ändå levt ihop så länge.” ”Varför stannar man? Man har inte fått en puss på 15 år.” Med de ansiktsuttrycken. Och Lena som var så praktisk och tittade in i kamerna på ett sådant där speciellt svenskt praktiskt sätt.

Nej, jag tänker inte berätta mer än mycket lite om handlingen: Ett par som levt i en lång rad av år skiljer sig och det är dottern som gör filmen. Vi får tillbakablickar på de första åren via små raspiga amatörfilmsnuttar, men det mesta handlar om själva uppbrottet eller avbrottet, hur de delar upp sakerna och talar om detta med små inskjutna tankar om det som varit.

På ytan kan detta möjligen te sig påvert eller småtråkigt, men helheten är något annat som går djupare och vi ser verkligen in i några människors liv och upplever tillsammans med dem ett brett spektrum av känslor: sorg, hopp, komik, medkänsla, glädje… Och vi ser tidens gång både i dem och i det som omger dem. Och vi ser en skärva av ett lands historia.

När vi lämnade biografen var vi stillsamt glada över att få ha upplevt detta. Vi gick nerför backen igen medan vi pratade oss igenom filmen. Och så gick vi en på Velvet igen och tog ett glas vin till.

Där vi satt bland under ljuskronorna bland röda plyschkuddar gled samtalet vidare in på annat och vi talade rätt länge om Berlin och Brandenburg, om platser vi vill återse där. Tyskland är ju vårt andra gemensamma hemland (och Kroatien det tredje förstås). Vi funderade över om vi skulle kunna resa där tillsammans på ett harmoniskt sätt och vi kom fram till att det skulle vi.

En gång i veckan, de flesta veckor i alla fall, går jag ett stycke längs Frankopanska strax efter halv fyra på eftermiddagen. Gatan sluttar svagt nedåt i den riktning jag går. När jag går den här sträckan tänker jag oftast bara på själva gatan och vad jag ser längs den. Den här promenaden är visserligen en rutin men en ovanlig eller glest genomförd sådan. Dessutom har den bara pågått i ett knappt halvår.

Igår, för det var igår jag gick där senast, märkte jag att ljuset är tillbaka, att det är full dager vid halv fyra. Och jag tänkte att nu kommer våren.