Kategori: Berättelser ur livet

Det är karnevalstider och härom morgonen dök det upp en sekvens med bilder från karnevalen i Venedig i det lilla återkommande inslaget ”Bez komentara” i min tv här. Ja, inte bara i min tv förstås. Entusiastiskt grep jag efter mobilen och tog några bilder. Ingen blev vad jag hade hoppats, även om man väl anar vad jag ville avbilda. Textremsan skriker störande högt om ”stränga säkerhetsåtgärder”, men drömmen om den vackraste karnevalen i världen är väckt. Får man väcka drömmar? Fråga den drömmande.

Jag har aldrig varit i Venedig vid karnevalstid, men ändå vet jag. Den venetianska karnelvalen dansar med döden och den är vacker på ett aristokratiskt sätt. Den är sträng och stilren men ändå förrädiskt hal med ett sug ner mot avgrunden och full av mysterier som rör sig under ytan av det vi ser. Det glänser av guld och blanksvart mot det veka, alltför veka, silvergråa kanalljuset. Vidrör man något faller det sönder, inte omedelbart utan sakta, sakta. Karnevalen är en vacker slingrande mardröm, djupare än mången strålande glädje. Den rör sig i ett gränsland och in under själens tunna hud. Den är hjärtlös och skrämmande sårbar. Den föreställer vår svaghet och bär dödens märke i oss. Infattat i guld och matt gondolsvart. Och den där lukten av stillastående vatten.

Igår upplevde vi en magisk kväll här. Himlen badade i de märkligaste färger och luften var alldeles stilla och ljum. Det varma ljuset flyttade gatorna till en annan och tätare dimension och det var inte alls bara jag som försökte hålla kvar ögonblicken i bild. Jag mötte en mans blick just när vi båda hade fotograferat himlen. Vi log lite trevande liksom för att undersöka om vi hade gjort något konstigt. Men i en blink fastslog vi att det hade vi inte. När det här ljuset besöker oss, så kan vi inte annat än vilja fånga det och hålla det. Något talande underjordiskt glödde ovan jord. Men en del människor såg ändå ganska vanliga ut, fast på ett tyngdlöst sätt.

På Lopudska, denna legendariska lilla gata, hälsade Londi och Beta på varandra. De är båda mycket erfarna och ingen av dem var ung när de först träffades för snart sex år sedan.

Kvällen sjönk och över taken stod himlen i brand.

Härom morgonen åt jag frukost på Mala kavana vid Jelačić-torget tillsammans med Anders, en vän från min tidiga ungdom eller ja, egentligen snarare en gammal vän till en av mina bröder. Var det trettio, trettiofem eller ännu fler år sedan vi senast sågs? Vi funderade inte på det eller i alla fall var det ingen av oss som sa något om det. Han hade ett uppehåll på två timmar mellan tåget från Varberg till Zagreb (nej, det finns inga direkttåg, men om det funnits, så hade det varit ett sådant) och tåget till Belgrad och vidare till Thessaloniki. ”Jag tycker om att åka tåg och så är det ju det här med klimatet”, sa han. Vi tog varsin štrudla, en med äpple och en med ost, för det fanns inte två med äpple och så drack vi kaffe. Han berättade att han var på väg till Lesbos och att han egentligen hade rätt blandade känslor. Hans unga läkarkolleger hade fått honom att "skriva på för tre dagars ideellt läkararbete med båtflyktingar” och de hade ”med ungdomlig entusiasm” sagt ”att man behövs och kan göra nytta”. Så Anders hade skrivit på och givit sig av.

Vi hade stämt möte under Jelačić-statyn. För att vi skulle känna igen varandra redan på avstånd hade vi beskrivit våra jackor. Jag hade en kort svartvit fuskpäls och Anders en illgul reflexjacka, arvegods som gjort att han ”misstagits för säkerhetsansvarig på Svalbards flygplats”. Och visst, vi identifierade varandra redan i det ögonblick då jag steg av spårvagnen.

Egentligen hade jag tänkt att vi skulle gå till Gradska kavana, men det kaféet var som så ofta annars stängt, denna gång på grund av ”inventering”. Tro det. Jag har hittills aldrig lyckats dricka kaffe där. Så det fick bli Mala kavana för att det ligger strax intill.

Vi pratade oavbrutet men ändå lugnt som om vi hade all tid i världen. Utan ansträngning hoppade vi hit och dit mellan årtiondena, snurrade lite runt några referenspunkter men studsade också ut till sådant som bara den ena av oss visste något om. Vi enades om tågresors charm och jag pratade lite om Londis och mina Europa-resor och Anders tog upp några glimtar från en resa han gjort med mina bröder för kanske fyrtio år sedan. Så föll hans blick på dryckeslistan och han sa att vi kanske kunde skåla i något. Vi bläddrade lite och slog till med varsin medica, en honungsrakija, för Anders är också biodlare och honung är alltid bra. Och rakija också, menade jag, ”en rakija på morgonen håller borta alla sjukdomar, det har jag lärt mig”. Och så räckte han mig sin senaste bok om öar, han är nämligen en stor nesofil. ”Nära Nauru – varför vi behöver öar” heter den.

Och så blev klockan halv elva och det var dags att gå ner mot stationen…

När jag gick omkring i Atelijer Meštrović med Duilio i förrgår kväll eller natt fastnade jag för något som inte var Meštrovićs konst. Det var själva rummet och speciellt trappan som för upp till andra våningen, dess träräcke, och de liksom tankfulla tunga mörka trämöblerna i rummet.

Jag tänkte att här, här skulle jag vilja vara ensam eller med någon jag känner. Jag eller vi skulle sitta där i timmar och betrakta träet, sniderierna och muren bakom. Jag eller vi skulle sitta på de där höga allvarliga stolarna och känna rummets närvaro och fulländning.

Lätta dagar, vi låter dem rulla fram som de vill, som det lyster dem. Vi följer ljuset och värmen, vi strosar, Londi nosar och jag letar efter nya kaféer, nu när både Royal och ”Solkaféet” nästan alltid är fulla, när vi kommer. Royal kan jag i och för sig hålla utkik över från fönstret, men det är ju ingen garanti. Igår gick vi längs Radnička cesta och kom till det zigenska kvarteret. Där satt gubbarna i en berså och drack öl. Vi gick förbi och någon kommenterade Londi och jag svarade något om hennes ålder. Vi gick vidare och solen lyste stark. Londi hittade lite bröd och vi stannade upp, men då kom en liten ilsken vilt skällande hund i brun päls utfarande. Utan att jag märkte det böjde jag mig hastigt ner och plockade upp en sten. Jag försökte skynda på Londi och så småningom började hon gå med lite längre steg. Den lilla arga hängde oss i hasorna, men den högg inte och snart var vi bortom kvarteret. Det var då jag upptäckte att jag hade en sten i handen. Strax framför oss hade vi ett kafé som plötsligt smugit sig fram ur husväggen.

Jag klättade upp på en bänk i hörnet mellan några buskar och väggen. Londi sjönk ner på den solbelysta marken, jag beställde mitt kaffe och så satt och låg vi där och människorna kom och gick…