Härom morgonen åt jag frukost på Mala kavana vid Jelačić-torget tillsammans med Anders, en vän från min tidiga ungdom eller ja, egentligen snarare en gammal vän till en av mina bröder. Var det trettio, trettiofem eller ännu fler år sedan vi senast sågs? Vi funderade inte på det eller i alla fall var det ingen av oss som sa något om det. Han hade ett uppehåll på två timmar mellan tåget från Varberg till Zagreb (nej, det finns inga direkttåg, men om det funnits, så hade det varit ett sådant) och tåget till Belgrad och vidare till Thessaloniki. ”Jag tycker om att åka tåg och så är det ju det här med klimatet”, sa han. Vi tog varsin štrudla, en med äpple och en med ost, för det fanns inte två med äpple och så drack vi kaffe. Han berättade att han var på väg till Lesbos och att han egentligen hade rätt blandade känslor. Hans unga läkarkolleger hade fått honom att "skriva på för tre dagars ideellt läkararbete med båtflyktingar” och de hade ”med ungdomlig entusiasm” sagt ”att man behövs och kan göra nytta”. Så Anders hade skrivit på och givit sig av.
Vi hade stämt möte under Jelačić-statyn. För att vi skulle känna igen varandra redan på avstånd hade vi beskrivit våra jackor. Jag hade en kort svartvit fuskpäls och Anders en illgul reflexjacka, arvegods som gjort att han ”misstagits för säkerhetsansvarig på Svalbards flygplats”. Och visst, vi identifierade varandra redan i det ögonblick då jag steg av spårvagnen.
Egentligen hade jag tänkt att vi skulle gå till Gradska kavana, men det kaféet var som så ofta annars stängt, denna gång på grund av ”inventering”. Tro det. Jag har hittills aldrig lyckats dricka kaffe där. Så det fick bli Mala kavana för att det ligger strax intill.
Vi pratade oavbrutet men ändå lugnt som om vi hade all tid i världen. Utan ansträngning hoppade vi hit och dit mellan årtiondena, snurrade lite runt några referenspunkter men studsade också ut till sådant som bara den ena av oss visste något om. Vi enades om tågresors charm och jag pratade lite om Londis och mina Europa-resor och Anders tog upp några glimtar från en resa han gjort med mina bröder för kanske fyrtio år sedan. Så föll hans blick på dryckeslistan och han sa att vi kanske kunde skåla i något. Vi bläddrade lite och slog till med varsin medica, en honungsrakija, för Anders är också biodlare och honung är alltid bra. Och rakija också, menade jag, ”en rakija på morgonen håller borta alla sjukdomar, det har jag lärt mig”. Och så räckte han mig sin senaste bok om öar, han är nämligen en stor nesofil. ”Nära Nauru – varför vi behöver öar” heter den.
Och så blev klockan halv elva och det var dags att gå ner mot stationen…