Igår upplevde vi en magisk kväll här. Himlen badade i de märkligaste färger och luften var alldeles stilla och ljum. Det varma ljuset flyttade gatorna till en annan och tätare dimension och det var inte alls bara jag som försökte hålla kvar ögonblicken i bild. Jag mötte en mans blick just när vi båda hade fotograferat himlen. Vi log lite trevande liksom för att undersöka om vi hade gjort något konstigt. Men i en blink fastslog vi att det hade vi inte. När det här ljuset besöker oss, så kan vi inte annat än vilja fånga det och hålla det. Något talande underjordiskt glödde ovan jord. Men en del människor såg ändå ganska vanliga ut, fast på ett tyngdlöst sätt.
På Lopudska, denna legendariska lilla gata, hälsade Londi och Beta på varandra. De är båda mycket erfarna och ingen av dem var ung när de först träffades för snart sex år sedan.
Kvällen sjönk och över taken stod himlen i brand.
