I stället för ett ramaskri

Jag tänker olustigt på Sverige och en nyhet därifrån som jag har svårt att smälta. Ett ”ensamkommande flyktingbarn” på ett flyktingboende har stuckit en kniv i ryggen på en ung kvinna (nej, hon kallas inte för flickebarn) och tagit hennes liv och på nyheterna pratas det ivrigt om att hon inte borde ha fått arbeta där ensam den natten. Är det verkligen det som är huvudproblemet? Varför upphävs inte ett ramaskri mot himlen när något sådant här händer? Varför detta löjliga byråkratiska babblande? Är en människas liv ingenting värt? En cynisk politiker tycker synd om mördaren ”som ju också är en människa”. Jag blir osäker på om det alls är bra att vara människa. Man går skenheligt förbi den döda flickan, där hon ligger i sitt blod och tycker att hon haft otur som jobbat ensam och man yttrar något beskäftigt om att man måste se över det här med arbetstidsreglerna. Men det blir hon väl inte levande av? Hon är död för alltid. Hennes liv togs. Först måste det handla om henne och bara om henne. Vi måste stanna hos henne och tänka på vem hon var, vad hon hoppades, vilka hennes drömmar var, vilka som stod/står henne nära.

2 tankar om “I stället för ett ramaskri

  1. Här i Sverige förs en något märklig debatt efter denna fruktansvärda händelse. Att vi har en rikspolischef som har en något snedvriden moraluppfattning gör inte saken bättre. Osökt tänker jag på Leif GW Perssons kommentar om samme chef, ”rötan sprider sig från toppen nedåt i pyramiden”.

  2. Man kan i Sverige – och sannolikt på fler ställen men kanske ändå särskilt där – observera en mäktig och farlig våg till skydd för brottslingsgrupper som kallas ”svaga”. Och offren offras en gång till.

Kommentera