Uppvakningsögonblickets kaos och rikedom

Någon gång ungefär var tusende morgon lyckas jag hålla kvar minnesbilden av övergången från sömn och dröm till vaket tillstånd på ett sätt som gör det möjligt att fånga in och återge åtminstone huvudförloppen, om det nu finns någon uppdelning i huvud- och biförlopp.

Jag brottades med verbet ”töra” och jag såg formerna ”tör”, ”torde” och ”tort” målade på en hög väv. Efter en stund hade jag grepp om dem, jag visste vad de betydde och hur jag skulle använda dem när tillfälle gavs. Samtidigt öppnades en dörr till det persiska rummet i min hjärna på glänt och jag hörde någon säga: Negat mikone! (Hon tittar på dig! Eller: Titta dig hon gör!) På golvet i rummet låg som en liten matta infinitivformen ”kardan”, som betyder så många ting, ”mikone” är alltså en dotter av detta verb. I bakgrunden spelade sommarängar från min barndom och på en plats i den inre världen såg jag en skymt av ett resesällskap på en liten båt på Donau. Jag förstod eller anade att bilden var hämtad ur Eichendorffs ”Aus dem Leben eines Taugenichts”. Kanske var det också därifrån musiken kom. Fingrande på ett grässtrå eller ett litet papper frågade jag mig: Har jag ett rikt liv? Högt ovanför mig ur stora tunga zeppelinliknande fåglars strupar hördes svaret i kör: Jaaa!

Och morgonen kom ljus.

Kommentera